Var på handboll igår för första gången på jag vet inte hur länge. Kändes precis som när jag jobbade på lokal-tv och vi åkte på IFK Skövdes matcher nästan varje dag, kändes det som i vilket fall. Det sitter liksom i ryggmärgen, lite som att cykla. Enkamera på matchfotot och sen lite intervjuer efteråt... inga konstigheter..
På samma fotoläktare stod de personer som producerade matchen som sändes på webben.. Alltså Hammarby-GUIF. 3 yttepyttesmå kameror och så jag. Efter drygt 15 spelade minuter kom en man fram till en av lillkamerafotograferna och sa att man hade fått klagomål via telefon. "Folk ringer in och säger att det är för mycket tak och för lite plan i bild". En fotoläktare är ju just en fotoläktare och befinner sig allt som oftast ganska högt upp i den hallen eller på den arenan man är utövar sport. Tror t.o.m min 5 årige systerson skulle fatta att man vinklar ner kameran mot spelplanen för att kunna visa det som sker. Kan ha varit bland de bästa jag någonsin fått höra, alltså när jag stått och jobbat på en handbollsmatch. Om man inte räknar den handbollstokige spotlightstyraren som ALLTID stod bredvid på Skövdes arena och som skrek oavbrutet HELA matcherna igenom: Jobba jobba jooooooba!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar