Bananflugornas värsta fiende

Vi har en ny grej på gång på redaktionen. Matlåda. Igår åt jag, Tjerna och Järis hemlagat. Fres hade med färdig salladslåda men det räknas faktiskt också på nått sätt. Det viktiga var att ingen av oss åt samma mat, så som det brukar vara här på sportredaktionen kvällstid. Sista punkten på kvällsmötet är ALLTID "vad-ska-vi-äta-ikväll-och-vem-åker-och-hämtar". Fantasilösa som vi för det mesta är blir det nästan uteslutande sushi eller thai. Nu har jag matlådor i frysen som säkert räcker hela oktober. Känns bra.

Lämnade in min bil på bilglas-stället på Ringvägen för att få en ny vindruta. Har fått ett fult stenskott som vandrat en bit mitt i rutan och det kändes som att det var läge att fixa. Sen tänkte jag faktiskt sälja min lilla bil nu när den fortfarande är pigg och fin. Det innebär ju att jag blir tvungen att åka kommunalt till jobbet. Jag gillar inte alls att åka kommunalt och då menar jag inte att jag som Patrick skulle säga är för "stor" för tunnelbanan utan det är för att jag jobbar sent och tycker det är skitläskigt att åka hem själv. Eftersom jag bor i sjöstaden nuförtiden måste jag byta på halvskumma Gullmarsplan för att komma hem. Sen är det ju faktiskt mycket skönare att åka själv i sin bil och lyssna på musik och slippa hostande medpassagerare som pratar högt i telefonen och luktar illa. A jag får väl vänja mig helt enkelt. Apropå Patrick så ska vi jobba med landslaget nästa vecka. Det är på tiden. Det känns konstigt om det går för lång tid mellan gångerna, mellan landslagsbevakeriet alltså. Den här veckan har jag suttit i redigering 8 och svurit över den nya servern igen. Idag vägrar den banda hockey vilket innebär att jag inte kan få in några bilder i min redigering och därför inte kan klippa några inslag på just hockey. Känns ju stabilt. I två dagar har JAG fått köra ut varenda inslag manuellt åt Stockholm lokal-tv för ingenting fungerat. Känns som ett ganska gammaldags sätt att sända tv på. Man får väl bara hoppas att "någon" kan lösa problemet.

Förutom att slåss mot sega servrar är jag bananflugornas största hot här på redaktionen. Vårt pentry har förvandlats till något slags tillhåll för dom äckliga små flugdjuren och en vanligt förekommande gest bland TV4:s medarbetare är numera "vifta-bort-flug-handen" framför ansiktet. Min bägare rann över häromdagen då dom styrde in i mitt redigeringsrum och surrade framför ögonen på mig när jag hade det som stressigast. Obehagligt. Jag har googlat "döda bananflugor" och fick upp flera tips om hur man går tillväga. Läste också att dom förökar sig snabbt som bara den och att dom kan lägga upp till 500 ägg på en vecka.. (välkommen till vetenskapens värld med mig Sofia Broberg, idag ska vi prata om bananflugans intrång i den svenska vardagen)... Som jag förstår det hela finns det en hona i flocken som lägger alla ägg, en såkallad moderbananfluga. Gäller att hitta den kärringen och utplåna henne omgående. Sen igår står en skål med värsta giftet på en central plats i pentryt. Vitvinsvinäger + honung + en droppe diskmedel så att ytspänningen försvinner så dom små j-vlarna drunknar när dom landar på ytan. Lollo i repan hällde på en skvätt apelsinsaft också för att spetsa till det söta något. Jorå det funkar. Efter ett dygn ligger nu närmare 10 stycken däri och flera sitter på kanten och fluktar. Fega fanskap det där! Vad tvekar dom på? Det är väl bara att ta rejält med sats och dyka ner i härligheten. Dööööö nu snälla!!

Igår fick jag ett sms från min syster. Isaac 5 år satt tydligen och följde landskampen mellan Sverige och Irland på tv och hade ställt frågan "varför siktar dom inte innan dom skjuter". Han går ju på fotbollsträning och har lärt sig ett och annat den här sommaren. Svaret kom han på själv: "för dom hinner inte".

En vecka i statsministerns tecken

Det är bara jag som lyckas slänga bort viktiga nycklar i papperskorgar och soptunnor. Jo det hände precis nu när jag skulle parkera i mitt garage och effektivt tog tag i en hög papper som låg i bildörrsfacket på väg ut för att öppna garagedörren med nyckeln. Där strax bredvid står nämligen en papperskorg lämpligt placerad för just sådana som jag, som ska dra två flugor i en smäll och passa på att kasta lite skräp på väg hem. Problemet är bara att mina nerver i händerna har svårt att skilja på papper och metall och släpper därför ALLT jag håller i min hand. Lite stressande eftersom jag ju hunnit låsa upp och dörrarna var på väg att öppna sig så jag kunde få köra ner. Likt en uteliggare som letar petflaskor hävde jag mig ner och började veva runt bland skräp från mina fellow parkerare i sjöstadsgaraget. Tänker inte gå in något närmare på vad jag hittade utan det viktigaste var att nycklarna återfanns farligt nära det bruna bananskalet som fått ben och var på väg att krypa upp för den branta papperskorgskanten. Det har alltså hänt mig förut. Att jag vårdslöst bara släpper ALLT jag har i mina händer så fort jag öppnar locket på en soptunna. Funderar på att skaffa en sån där snodd i stark färg som ser ut som en telefonsladd med en hake på som man hade i brallan på 80-talet och sätta fast mina nycklar i. Jo det får nog investeras i en sådan.

Fast det mest dramatiska som hänt i veckan var när jag klippte lugg. Ett beslut som satt långt inne och tillslut orkade inte min frisör Madde med mitt velande utan tog saken och saxen i egna händer och klippte bestämt av. Jag är ganska nöjd men känner mig enögd och har ingen bra teknik för hur jag ska hålla håret borta från ansiktet. Får jobba på det.

Igår var jag på derby och vågade vägra filma bakom mål. Det var inte bara jag som gjorde det utan produktionsbolaget som stod för matchproduktionen gjorde samma sak. Bra beslut! Jag vill inte dö filmandes på Råsunda under en fotbollsmatch på den nivån. Skulle däremot kunna tänka mig att stryka med på Camp Nou eller San Siro eller någon annan arena där det spelas fotboll med känsla. Jag satt på läktaren med Tjernström, Nunstedt och Osmanbegovic. Det var trevligt men kallt och matchen var tråkig. Roligast var när bårbärarmannen fastnade med ena foten i båren på väg av planen och bårbärarmannens kollega som gick först och bar inte märkte det utan började småjogga för att inte uppehålla spelet för länge. Allt före och efter det kändes segt. På Råsunda är pressläktaren placerad bakom en såkallad VIP avdelning där man kan se en del B-kändisar under matcher som den igår. Vår statsminister Fredrik Reinfeldt var där med sina söner. Fick dock ingen klarhet i om han var AIK:are eller Djurgårdare. Lustigt nog fick jag lov att sitta och kolla på karln idag igen men då i ett helt annat sammanhang. Han höll nämligen presskonferens på Rosenbad angående FRA lagen och jag fick åka ner och stötta nyheterna och hjälpa till att redigera inslag. En helt främmande miljö för en sån som mig. Reinfeldt var för dagen klädd i grå kostym med matchad rosa slips och såg inte alls så där lös och ledig ut som han gjorde igår kväll. Vi fick ögonkontakt vid ett tillfälle och jag tänkte jag skulle satt en armbåge i midjan på han och frågat vad han tyckte om matchen och framförallt resultatet, men det var så många andra som verkade ha viktigare frågor att ställa så jag lät det vara. Sen hade det ju kanske blivit lite konstig stämning om en tv-fotograf sitter på en presskonferens på Rosenbad bland gräddan av politiska journalister och ställer frågor om gårdagens derby.. a det var nog tur att jag lät bli... men fan, jag ville verkligen veta vilket lag han gillar bäst. En annan dag kanske.

Imorgon ska jag jobba som redigerare. Ska bli spännande att se om statsministern kommer dyka upp i min redigering under dagen.. återstår att se.

Allsång med TV4 Sporten

Jag är lite dagen efter idag. Inte så där jättepigg men det kunde ju helt klart vara mycket värre. Om man jämför mig med resten av sportredaktionen inför dagens sändning kan jag nog placera mig bland dom topp tre minst bakfulla. Nu vet jag iofs inte om det är något att skryta med. Det känns lite som att jag har blivit dubbelt så gammal. Jag kommer inte riktigt igång och blir trött vid midnatt redan. Mina kollegor körde ju på till tidig morgon... jag gav upp ganska många timmar tidigare. Och då hade ändå jag och Mattias spelat in vårt jobb redan igår för att slippa åka ut och filma fordon i en sandgrop med alldeles för hög motorvolym bakis svintidigt i morse och därför hade jag kunnat följa strömmen och festat loss. Mattias följde vår plan noga, jag pallade inte. Men det var en fantastisk kväll från början till mitt slut. Först middag på mysig restaurang och sen tog Max med alla på karaoke-bar. Underbart! Vi fick några rum att dela upp oss i och sen körde vi loss på låtar som "All night long" och "Sånt är livet". Bäst var Patricks tolkning av Tom Jones "Delilah". En underbar version som finns dokumenterad i en viss tv-fotografs hobbykamera. I vårt rum rådde total karaokeanarki. Alla sjöng alla låtar samtidigt med eller utan mikrofon och det gällde att hålla hårt i sin mikrofon för när som helst kunde grannen slita den ur handen. Det fanns bara tre stycken i vårt rum. Jag önskar jag kunde beskriva mer i detalj hur dom 3 timmarna i karaoke-båset utspelades, men det går liksom inte.. man var tvungen att vara med för att förstå. Tur att det var ljudisolerade hytter säger jag bara. Hur kommer det sig att man alltid tar i och sjunger så vansinnigt högt fast man har en mikrofon i handen kopplad till två högtalare? Min teori är att det är lättare att hålla tonerna om man sjunger starkt. Jo så är det nog. Det finns många fördelar med att jobba bakom kameran. En av dom är att man slipper prata inför hela svenska folket med sin karaokehesa bakisröst.

Nu väntar en fotovecka och det första som står på schemat är besiktning av sportbussen. Hot jobb. Hoppas jag får åka ut på något lite mer kreativt än så.

Ardome - källan till allt ont

Oj oj, efter en vecka i redigering 7 och 8 på Tegeluddsvägen 3 är en 2 timmars på Spa-stället Helheten i Sjöstaden inte någon onödig lyx utan ett måste. Jag inledde ju min nya karriär som redigör på en måndag. Den måndagen var inte alls ett lika bra val som det jag gjorde när jag ringde och bokade min ansiktsbehandling jag ska njuta av imorgon. Då valde nämligen vårt nya server-baserade system vid namn Ardome att göra mitt arbetsliv till ett helvete och fuckade upp ALLT jag tog mig för. Jag är efter dom här redigeringspassen grymt impad av mina redigörskollegor som sitter i skiten dag ut och dag in utan att veta om något kommer att fungera till sändning. Vilken huvudvärk. Det är oerhört frustrerande och första tanken var att kompa ut varannan vecka från nu. Längtar ohyggligt till att min fotovecka ska starta på måndag så jag kan jobba ensam och ostört med min egen laptop frikopplad från allt ont Ardome för med sig. Ja alltså jag får ju lov att ha en reporter med mig också såklart.

Jag tackade nej till en resa i veckan. Helt sjukt och jag minns inte riktigt vad som hände men tillslut kom det ett nej ur min mun. Och så här med facit i hand är jag rätt nöjd över mitt beslut. Ligger ju just nu i en ganska skön nedförsbacke och känner mig mer avslappnad än någonsin. Jag har ju också fått rensat i mina garderober den här veckan och diskat och handlat och shoppat lite nya kläder som jag nu får plats med iom min rensning jag precis berättade om. Tror min kusse Sandra kommer bli glad. Hon brukar få rota och plocka med sig det hon vill från klädhögen. Hon hatar nämligen att shoppa (!!!). Förstod inte ens vad jag precis skrev. Hata och shoppa går ju inte att skriva i samma mening.. är helt säker på att det blir nått meningsbyggnads fel eller man måste ju åtminstone bryta mot någon stackars grammatisk regel genom att sätta dom två ändarna på en skala bredvid varandra.

Idag kom nyhetsfotograf Håkan skuttandes in i redigeringen med ett fat tiramisu i händerna som han hittade på säljavdelningen en trappa ner. Trevligt initiativ tycker jag! Ett annat trevligt initiativ är att chef Pekkari bjuder till fest på lördag som börjar med damfotboll på Kristinebergs IP och sedan följs av middag och det bästa av allt, en överraskning! Låter mycket spännande och nyfiken som jag är försökte jag pressa Emir på info idag eftersom han skröt med att vara insatt i hemligheten, men han sa ingenting. Jag hoppas på en come back av Ola och Per och att dom ska komma superglada till vår fest med strutar på huvudet och säga att deras kanalbyte var ett stort misstag. Så kanske det blir.. eller så ska vi bowla... jo jag tror på något av dom två alternativen.

Jag ska redigera lite mera

Jag hatar att diska. Jag ser det som ett straff. Fast när man tänker på att brottet man begått för att hamna där framför det skitiga porslinet finns det ju inte någon logik kvar i resonemanget. För anledningen till att man diskar är ju att man ätit mat, fått i sig näring så att man ska kunna överleva.. så egentligen borde ju diskeriet vara en belöning för att man skött sig och tar hand om sig själv och sin kropp. Fast fasen vad svårt det är att tänka så just när man står där och sveper runt diskborsten i kladdigt vatten. Jag tror att jag kommer uppskatta uppgiften först när jag skaffat hit en diskmaskin.

Har varit hemma i Lich några dagar. Tänkte släppa jobbet och våga vägra fotbollsplan ett tag men var ju givetvis tvungen att följa med min systerson Isaac på fotbollsträning häromdagen. Vet inte om jag skulle skratta eller gråta när han beslutade sig att ta en vattenpaus mitt i matchen där han fått uppgift att vakta målet. Men han hade i vilket fall lärt sig från Sveriges match mot Albanien att i fotboll har man bollen en i taget och inte alla på samma gång. Kul att han kunde hitta något rätt i den matchen.




Ska tillbaka till jobbet idag efter en veckas ledighet. Ska jag vara ärlig så känns det lite som om jag varit ledig mycket längre än så. Har fått nytt schema och ska vara foto varannan vecka nu istället. Känns grymt skönt att tagga ner lite. Ska jobba som redigör hela den här veckan vilket innebär att man sitter inne i huset och klipper. Det var jättelängesen jag jobbade så. Nu med det nya systemet är det lite som att jag är nybörjare där inne. Men jag har fått en hel timme bredvidgång innan jag börjar idag. En hel timme! Ruskigt generöst att bjucka på tycker jag. Men vad fasen, är man klipsk som en annan så är ju 60 minuter ganska lagom för att hinna uppdatera hjärnan på det som är nytt. Börjar så smått komma ur det koma jag befunnit mig i sedan hemkomsten från OS. Allt har liksom gått i slow motion. Men nu jäklar känner jag energin komma smygande i ådrorna.. ska till gymet imorgon och se om det är på riktigt eller om jag inbillar mig.

Landet långt borta

Albanien och framförallt Tirana har inte lyckats kvala in på listan över mina favoritresmål. Det känns lite som om vi rest till en soptipp. Åtminstone om man ser till upplägget på stan. Förstår inte riktigt hur stadsarkitekten tänkt, om det nu finns en sådan. Man kan lätt tro att någon kastat ut byggnader lite hur som helst. Det jag vet är att det inte är direkt säkert att gå ensam utomhus och att invånarna i den här stan nog aldrig sett en svensk förut för dom tittar väldigt. Varmt är det. Idag säkert runt 30 grader. Mina kollegor ligger just nu vid poolen och svalkar sig. Alla sveriges fotbollsjournalister ligger och steker där i den heta solen. Ska bli kul att se vilken ansiktsfärg som dominerar på pressläktaren på arenan ikväll.

På tal om arenan så går det så där för produktionspersonalen. Dom har ingen ström i vår OB-buss och nyss fick jag rapporter om att något brann där inne. Grekerna som kör länkbussen kör med en generator som låter som en otrimmad moped. Den pajade en dryg kvart före vår liverapport i nyhetsmorgon tidigare idag. Det känns stabilt. Ska bli intressant och se om albanierna kan skaka fram lite ström och om länken hem kommer hålla hela matchen.

Inatt hörde jag ett skott utanför mitt fönster. Sen kom det några fler skott och jag tänkte att nu blir det inbördeskrig för dom springer uppenbarligen omkring med K-pistar. Efter ett tag började det smälla väldigt tätt och när jag kikade fram under täcket såg jag att det blinkade utanför fönstret. Smög och och gläntade på gardinen. Fyrverkerier. Men jag fattar liksom inte varför. Dom bara brände av ett sjudundrandes fyrverkeri och sen vart det lika tyst och mörkt som innan. Måste gjort ett stort hål i stadskassan. Känns jävligt onödigt att lägga pengar på sådant i ett land som detta. Olof googlade fram att medelsnitts albaniern tjänar typ 35 000 kr per år och att hela ekonomin bygger på att albanier i andra länder skickar hem pengar till sina släktingar. I nuläget har jag svårt att tänka mig att Albanien inte heller kommer att platsa på listan över länder jag helst skulle vilja flytta till.

Jag jobbar på hemmaplan..fotbollsplan

När jag körde den enligt mig mycket smarta vägen från söder till Tegeluddsvägen och Tv4-huset i förmiddags så kändes det som det var en evighet sedan jag susade fram i Stockholmstrafiken. Och när jag tänker efter var det nog någonstans i mitten av maj jag åkte där senast. Det har hänt en hel del sen dess, men vägen kändes som densamma. Lite fler hinder bara. Många stora lastbilar som dubbelpakerat, folk som hittade egna övergångsställen där det passade dom, cyklister, andra bilister som inte kände till högerregeln, tanter med hundar och för långt koppel, brevbärare med alldeles för tung brevlast på pakethållaren och därför var tvungen att vingla över hela gatan... a lite olika element som satte min uppmärksamhet på prov.. men eftersom man har stenkoll och styr som en gudinna finns det ju ingen trafiksituation i hela världen som kan hindra mig från att ta mig fram till mitt jobb. Jag har varit ledig sen jag kom hem från Peking. Har legat i något märkligt koma i 5 dagar helt orkeslös. Men jag tänker att det var några sådana där slappardagar man brukar ha varje månad som hopade sig till en och samma vecka eftersom jag missar slappardagarna sen maj. Idag var det dags att ge sig ut i verkligeheten igen. Började på känd mark med fotbollslandslagssamling, träning och pk på stadion. Jag, Patrick och Olof bevakade. Patrick påstod sig ha väldigt ont i ett revben efter nån fotbollsmatch han spelade häromdagen och kunde därför inte föra intervjuarmen med mikrofonen sträckt rakt framför kroppen så jag blev tvungen att mygga grabbarna under intervjuerna. Jösses.. men han pallade ändå att bära mitt stativ, fast då fick jag ju ta hans väska så det inte blev fel belastat.

Det kändes bra att göra första arbetsdagen på hemmaplan med fotbollslandslaget. Man vet vad som ska hända och hur allt går till. Man känner folket, kan övningarna och vet vart gränserna går. Det är lite som att cykla hemma på Bollgatan där jag växte upp. Vi ska bevaka här i Stockholm hela veckan sen åker vi till Albanien på fredag. Ryktet säger att det är 33 grader varmt där nu...puh.. Vi sänder matchen på lördag med studio på plats och tydligen ska vi ner ett helt gäng från fyran. Ska blir superkul =)

Räknade lite på mina övertidstimmar idag. Det är några stycken. Kickan tyckte jag skulle ta ledigt två månader och åka till Thailand och lägga mig på en strand. Låter ju som en dröm men resa är det sista jag känner för att göra just nu.. eller alltså jag skulle ju lätt kunna åka till New York en vecka i höst och till Los Angeles när det börjar närma sig vinter. Skulle va kul att hälsa på Åsa i Dubai innan hon flyttar hem.. sen måste jag ju hälsa på Brollan i Barcelona också!

Måste erkänna att det här är lite konstigt. Det är tisdagkväll och jag sitter här nyss hemkommen och ser nån serie jag inte känner igen men som säkert pågått sen några veckor och känner mig ganska vilsen. Vad gör man nu? Käkade middag med Kristin efter jobbet idag så någon mat behöver jag inte laga. Jag har tvättat och diskat och tycker att lägenheten är helt godkänt ren. Räkningarna är betalda. Nu bloggar jag men vad f-n ska jag göra sen? Nä det kanske är lika bra att gå och lägga sig.