Bananflugornas värsta fiende

Vi har en ny grej på gång på redaktionen. Matlåda. Igår åt jag, Tjerna och Järis hemlagat. Fres hade med färdig salladslåda men det räknas faktiskt också på nått sätt. Det viktiga var att ingen av oss åt samma mat, så som det brukar vara här på sportredaktionen kvällstid. Sista punkten på kvällsmötet är ALLTID "vad-ska-vi-äta-ikväll-och-vem-åker-och-hämtar". Fantasilösa som vi för det mesta är blir det nästan uteslutande sushi eller thai. Nu har jag matlådor i frysen som säkert räcker hela oktober. Känns bra.

Lämnade in min bil på bilglas-stället på Ringvägen för att få en ny vindruta. Har fått ett fult stenskott som vandrat en bit mitt i rutan och det kändes som att det var läge att fixa. Sen tänkte jag faktiskt sälja min lilla bil nu när den fortfarande är pigg och fin. Det innebär ju att jag blir tvungen att åka kommunalt till jobbet. Jag gillar inte alls att åka kommunalt och då menar jag inte att jag som Patrick skulle säga är för "stor" för tunnelbanan utan det är för att jag jobbar sent och tycker det är skitläskigt att åka hem själv. Eftersom jag bor i sjöstaden nuförtiden måste jag byta på halvskumma Gullmarsplan för att komma hem. Sen är det ju faktiskt mycket skönare att åka själv i sin bil och lyssna på musik och slippa hostande medpassagerare som pratar högt i telefonen och luktar illa. A jag får väl vänja mig helt enkelt. Apropå Patrick så ska vi jobba med landslaget nästa vecka. Det är på tiden. Det känns konstigt om det går för lång tid mellan gångerna, mellan landslagsbevakeriet alltså. Den här veckan har jag suttit i redigering 8 och svurit över den nya servern igen. Idag vägrar den banda hockey vilket innebär att jag inte kan få in några bilder i min redigering och därför inte kan klippa några inslag på just hockey. Känns ju stabilt. I två dagar har JAG fått köra ut varenda inslag manuellt åt Stockholm lokal-tv för ingenting fungerat. Känns som ett ganska gammaldags sätt att sända tv på. Man får väl bara hoppas att "någon" kan lösa problemet.

Förutom att slåss mot sega servrar är jag bananflugornas största hot här på redaktionen. Vårt pentry har förvandlats till något slags tillhåll för dom äckliga små flugdjuren och en vanligt förekommande gest bland TV4:s medarbetare är numera "vifta-bort-flug-handen" framför ansiktet. Min bägare rann över häromdagen då dom styrde in i mitt redigeringsrum och surrade framför ögonen på mig när jag hade det som stressigast. Obehagligt. Jag har googlat "döda bananflugor" och fick upp flera tips om hur man går tillväga. Läste också att dom förökar sig snabbt som bara den och att dom kan lägga upp till 500 ägg på en vecka.. (välkommen till vetenskapens värld med mig Sofia Broberg, idag ska vi prata om bananflugans intrång i den svenska vardagen)... Som jag förstår det hela finns det en hona i flocken som lägger alla ägg, en såkallad moderbananfluga. Gäller att hitta den kärringen och utplåna henne omgående. Sen igår står en skål med värsta giftet på en central plats i pentryt. Vitvinsvinäger + honung + en droppe diskmedel så att ytspänningen försvinner så dom små j-vlarna drunknar när dom landar på ytan. Lollo i repan hällde på en skvätt apelsinsaft också för att spetsa till det söta något. Jorå det funkar. Efter ett dygn ligger nu närmare 10 stycken däri och flera sitter på kanten och fluktar. Fega fanskap det där! Vad tvekar dom på? Det är väl bara att ta rejält med sats och dyka ner i härligheten. Dööööö nu snälla!!

Igår fick jag ett sms från min syster. Isaac 5 år satt tydligen och följde landskampen mellan Sverige och Irland på tv och hade ställt frågan "varför siktar dom inte innan dom skjuter". Han går ju på fotbollsträning och har lärt sig ett och annat den här sommaren. Svaret kom han på själv: "för dom hinner inte".