Svenska vs Kinesiska

Det är varmt här. Runt 35 grader på dagen och fortfarande över 30 när klockan passerar midnatt. Igår när vi bevakade tjejernas fotbollsträning var det 37 grader och näst intill vindstilla. Det går åt några flaskor vatten då. Pappa smsade att jag inte skulle anstränga mig. Det är lite svårt att undvika när man ska kånka runt på tung utrustning och när taxichauffören släpper av en på fel sida av arenan. Vi var inte många där. Vet iofs inte om det berodde på temperaturen. SVTs representanter Pelle och Leffe hade kört egen bil från Peking. Jag undrade lite försiktigt om dom inte var mer rädda om sitt liv än så. Visade sig att alla SVT team har hyrbil. Dom kör Volkswagen Santana, som tydligen använts som kinesiska taxibilar före SVT lade beslag på dom. Vi liftade trots rädslan med dom tillbaka hem. Först 40 minuter på flerfilig väg ut ur stan med korsningar var tionde meter med kineser som körde, cyklade, gick, sprang och hoppade fram lite som dom ville. Sen en timme på motorvägen. Blev impad, SVT hade ingen karta utan använde sig av riktmärken utmed vägen. Leffe har inte många körningar kvar förrän han börjar styra som en äkta kines.


Idag åkte vi tillbaka för att se Sverige spela mot Argentina. Den här gången tog vi tåget fram och tillbaka mellan Peking och Tianjin. Det är ett supersnabbt tåg som håller 340 km/h och tar en halvtimme. Det är jättemånga kineser som väljer den här typen av transport. Det kan man kanske inte tro med tanke på alla bilar som finns i det här landet, men sant är det i vilket fall. På vägen tillbaka hamnade jag av någon anledning längst in vid fönstret på en rad med tre säten. Bredvid mig satte det sig en full kines med sin lite mindre fulla kineskompis. Dom sa hej och började gräva i sina plastpåsar. Fyllisen bredvid mig hittade en påse pistagenötter i sin påse och bjöd både sin kompis och mig.. Jorå.. han sträckte fram påsen och log. "Nej tack" . Det hindrade dock inte mina nya reskamrater att sitta och knapra nöt fram tills vi nådde södra stationen i Peking. Helt plötsligt drar kinesfyllisens kompis och lämnar honom kvar ensam. Han började småprata lite och först fattade jag det som att han pratade med sig själv. Fram tills att jag märkte att han kollade på mig samtidigt som det kom konstiga ord i ett fasligt tempo ur hans mun. "Asså jag förstår inte vad du säger". Självklart kontrade jag med att svara på svenska. Jobbigt när människor pratar på ett språk man inte förstår och avslutar meningen på ett frågande sätt och sedan förväntar sig ett svar. Jag tog fram min ackreditering som hängde runt halsen sa "Beijing" och pekade på en bild av dom olympiska ringarna. Aha.. nu hajade han. Eller alltså det vet ju inte jag, men han nickade tydligt. Jag nickade också ibland och oftast så tajmade jag dom ganska bra med det han talade om för han nickade tillbaka hela tiden och gjorde tummen upp och sånt. Den enda gången vi förstod varandra var när "Beijing" dök upp i samtalet och vi var helt överens om att det var dit vi var på väg. "Beijing" dök upp titt som tätt och varje gång han sa det så upprepade jag och så nickade vi instämmande och förstående. Efter ett tag blev det tyst och fyllekinesens rus började dämpas något. Han började istället veva med handlederna och liksom dirigera det kinesiska sågverket som satt på raden framför. Fråga mig inte varför. Men är det något kineserna är bra på är det att somna så fort dom sätter sig ner och att låtanär dom sover. Tåget började sakta in och på tavlan ovanför utgången rullade en text som sa att vi snart var framme i Peking. "Beijing" sa fyllisen. "Beijing" svarade jag och nickade. Sen försvann han ut på perrongen med nötpåsen under armen. Jag önskar verkligen att jag kunde berätta vad vi diskuterade där i vagn 2 på vägen mellan Tianjin och Peking den här lördagkvällen, men jag har faktiskt inte den blekaste.