Jag är helt övertygad om att den lilla armé av bakterier som attackerat min kropp på alla håll och kanter anföll under bussresan ut till kanotarenan i förrgår. Att sitta inklämd i en buss med journalister från världens alla hörn med diverse förkylningar, inflammationer, influensor, pest och annat skräp i ryggsäcken är och undvika andas in dessa små as till bakterier är ju en omöjlighet. Inget immunförsvar i världen har artilleri att stå emot en sådan fulländad krigsföring. Speciellt inte när busschauffören, som tydligt står på fiendens sida inte sätter igång luftkonditioneringen förrän efter 55 minuter av den 60 minuter långa resan. Det var mer imma på dom fönstren än den som alstrades mellan Kate Winslet och Leonardo Di Caprio i den där heta scenen i Titanic. Det luktade precis så surt som svamparna man torkade bort krita med på svarta tavlan i skolan kunde lukta efter lite för många tavelstrykningar utan tvätt så att säga. Jag vet det för jag var ofta ordningsman och då var uppgiften att tvätta svampen i handfatet förutom att vässa blyertspennor såklart!
Så nu ligger jag här efter timmar av kramper, frossa, illamående, feber och halsont och önskar inget hellre än att få sätta mig på flygplanet hem till Sverige igen. Mina kollegor är där ute på slagfältet och kämpar.. känns ju givetvis pissigt att ha stupat så här nära mållinjen. Tänker försöka samla ihop krafterna och göra en sista ansträngning idag. Kanske verkar dumt men va fan, jag kan ju inte sitta här inne på rummet längre. Måste ju ut och få lite luft.. förorenad sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar