På hemligt uppdrag

Jag kan inte skriva om vad vi har gjort idag. Man kan endast gissa sig till det med hjälp av bilderna här nedan. Det enda jag kan avslöja är att vi hängt och dinglat i varsin stol 15 meter över marken och att jag fick ett skamligt förslag av en tävlingsledare i vitt hår som jag avböjde vänligt men bestämt. Anledningen till detta hemlighetsmakeri är att konkurrenten har spioner överallt och att vi följer ett spår inom en viss skidsport som vi inte ska avslöja förrän på söndag.

Paracetamol

Jag bor i ett rum där det är högre upp till tak än vad rummet är brett. Min resväska måste stå framför dörren för att jag ska kunna få plats. Skorna måste ställas på led efter varandra för att jag ska kunna öppna dörren till badrummet... jo det är sant! I mitt rum finns två sängar och två sängbord. Problemet är bara att endast ett av dem får plats där det är tänkt att ett sängbord ska stå, alltså bredvid sängen. Det andra har dom valt att ställa nere vid fotändan mittemot garderoben. Det är med andra ord bara ivägen. Inuti garderoben står ett kylskåp som låter som ett helt kärnkraftverk. Nu vet inte jag hur eller ens OM ett sådant låter, men ifall det gör ljud ifrån sig kan jag tänka mig att det låter precis som det här kylskåpet. Dödade förresten en spindel stor som en femkrona på min toalett imorse. Undra om hans familj bor kvar? Igår satt jag och Maud och jobbade i mitt rum. Vi ställde ihop sängborden mellan sängarna och ställde datorn på och satt som två ostbågar böjda över den primitiva redigeringslösningen och klippte inslag. Lite senare fick jag veta att mitt ryggskott inte var värt ett endaste öre för reportaget sändes aldrig. Tydligen körde Foppa nån akut pressträff om sin fot. Halvbra tajming.
Annars är det ganska fräscht Hotel Pytloun. Renoverat 2007, bara en sån sak. Maudan bor i rummet ovanför mig. Tror hon möblerade om i sitt rum sent igår kväll, men jag är inte säker.

Det är med risk för sitt eget liv man sätter sig i bilen och åker på skidlandslagets pressträffar i Liberec. Sladdade upp för berget med en framhjulsdriven Peugeot 307:a utan snökjedjor idag. Taktiken för att inte köra fast var att inte under några som helst omständigheter stanna på vägen. Vi bestämde att vi skulle hålla en jämn och ganska hög hastighet och försöka parera eventuella hinder så gott det gick. Lösa barn och skidåkare på väg till liften fick helt enkelt skylla sig själva. Maudan fokuserad bakom ratten och jag knappade på GPS:en i passagerarsätet. Kändes lite som om hon var Nasser Al-Attiyah och jag Tina Thörner på stolen bredvid. Skillnaden var egentligen bara att underlaget var vitt och kallt istället för brunt och varmt. Jäklar vad det gick. Och inte en enda gång stannade vi. Inte ens när vi såg Expressens medarbetare fastkörda i en snödriva bromsade vi för att hjälpa utan blåste vidare och förbi. Kan tyckas egoistiskt, men man måste välja.. äta eller ätas. Det har Olof lärt mig.

Alla dessa minusgrader har tvingat min kropp att ge vika. Har ju frusit ett tag nu och måste inse att jag inte kan skylla på tjeckiska flygbolag eller minusgrader längre. Trodde jag hade duckat för alla feberbakterier hemma i Lich men dom har tydligen bara legat på lur och väntat på rätt tillfälle att attackera. Man får ju lov att säga att dom vet vad dom pysslar med för att tvinga ner mig i brygga nu när jag ska spendera två veckor utomhus i minusgrader är ju genialt. Det finns ju inte en chans för mig att brottas tillbaka... det är bara att kapitulera. Fast jag har ett äss i skjortärmen. Ett storpack Alvedon! Så nu blir det två åt gången var fjärde timma så man åtminstone inte känner att man är sjuk. Tävlingarna börjar ju liksom imorgon och nu ska det filmas längdskidåkare om det så är det sista jag gör!


Två tomtar mycket tveksamt inställda till nederbörd som letar sig in under jackan och ner längs ryggraden.


Vägen upp till "Camp Gunde" är täckt av is och ett tjockt lager snö. Maudan har vinterbilsrattning i blodet. Hon är från Östersund.


Det är halt i Liberec. Dagge från Sveriges Radio sitter i bilen och styr medan hans adept Marlow samt bisittare Torgny Mogren får springa bak och putta på tillsammans med Esk och Jansson från DN. En härlig syn!

Vem behöver snökjedjor när det finns en Gunde Svan

Nu har jag frusit i exakt 14 timmar. Jag borde anat vad som väntade när jag klev in i den frysbox Czech Airlines kallar flygplan imorse. Plågsamt kall luft drog runt där inne under hela flygningen till Tjeckien i morse. I Prag låg det snö och mer föll från himlen när vi landade. Och snölandskapet blev tydligare ju närmare vi kom Liberec. När jag steg ur bilen på pressparkeringen utanför mediecentret vid arenan möttes mina Converse av en slaskig snömatta som dränkte dom små fossingarna ungefär upp till vristen. Jodå, jag reste i tygskor! Skyller allt på Maud som surrade om vår och solsken och grönska och värme och mellaneuropeisk temperatur och allt vad det brukar va i Tjeckien så här års. Gick rakt i den fällan och snörade sneakers på fötterna utan att ana oråd. Nu har jag ju inte förlorat allt vad vett heter, jag har ju packat ner världens största och tjockaste Sorel-kängor som får ett par dubbdäck till en traktor att se tunna ut. Bytte snart dojor ska tilläggas och med det kom även en ny gångstil. Jag liksom marscherar fram i dessa enorma skodon eftersom dom inte ger utrymme för mina vrister att böja på sig så närmaste rörliga led blir därför knäet. Måste se vansinnigt knäppt ut och jag är säker på att flera tjecker skrattade gott bakom min rygg idag när jag sjönk rakt ner i en snödriva och fick panik när jag kände att pjäx-asen till kängor var på väg att låsas fast i snön. Jag förstår inte folk som vill bo i ett klimat som det här där man tvingas bära bly runt fötterna året runt. Jag befinner mig inte i mitt rätta element. Det är för lite sol, värme och sandstrand här. Solen gillar mig och jag den så att säga. Det finns en skön kemi oss emellan och vi trivs i varandras sällskap.

Kängorna fick bekänna färg idag efter att vi hälsat på uppe på berget där Gundes landslag bor. När vi skulle köra därifrån och uppför en liten liten backe tappade vi fästet och slirade loss och kom inte alls upp för backen som vi velat. Jag hoppade ut för att putta på bilen samtidigt som Maudan skulle gasa. Det var då han dök upp. Som från ingenstans kom han fram vår man i nöden, Gunde! Han placerade sig rutinerat på ena sidan av bilen och satte handflatorna i ett säkert grepp på bakluckan och gav tecken till Maud att gasa. Jag tänkte att nu jäklar ska jag visa Gunde att jag minsann är något att räkna med i detta otippade styrketest! Maud gasade och jag samlade kraft. Problemet var bara att jag mest fick kämpa med att parera vindrutetorkaren på bakrutan som Maudan av någon anledning satt igång inne i bilen. Detta eftersom jag placerade mina händer rakt på rutan istället för längre ner så som Gunde gjort. Upp kom vi i vilket fall, men jag undrar om jag bidrog något i det bilputtsracet. Tyckte mest bara att jag sprang uppförs. Men jag sprang ändå bredvid Gunde Svan och bara det måste ju räknas som en bedrift!

Jag har blivit attackerad

Jag måste bara få lov att säga att det är tamejfan helt oacceptabelt att slänga fram armhålor i ansiktet på folk som sitter och jobbar som små stressade illrar i ett mediarum om det nu är så att man väljer att INTE använda deo! Tycker iofs att man överhuvudtaget ska försöka undvika att exponera kroppsdelar för folk man inte känner, men just det här måste ju vara förbjudet. Ja det var jag som drabbades och det är fasen inte schysst någonstans. En illaluktande servitör som plockar bort vattenflaskor och kaffekoppar tar sig friheten att tvinga på folk sin kroppslukt. Hur ska jag kunna producera något vettigt härifrån nu? Jösses, har folk tappat allt vad luktsinne heter i det här landet.. dom har väl rökt bort det såklart. För alla er som tror vi sitter som kungligheter när vi jobbar och att det doftar ros i mediavärlden, glöm det!

Så nu fick jag avreagera mig lite, tack!

Länderspiel

Har långkalsong, tre tröjor, UGG´s på fötterna, mössa, vantar och en halsduk lika lång som Olof Lundh virad tre varv runt mig men fryser ändå som en naken indian i en isvak. Hur kan man välja att installera plåtstolar på en utomhusarena i ett vinterland som detta?? Fick spänna loss luvan från jackan och försöka dra ut den för att täcka hela sitsen så jag kunde sitta någorlunda varmt. Jag får liksom inte filma matchen. Vi har inte rättigheter till det. SVT-Leffe tjuvade, snodde en foto-väst för stillbildsplåtisar och smet ut och ställde sig bakom målet. Han blev bortföst efter fem spelade minuter. Skulle aldrig våga. Hitler är ju för fasen född i det här landet! Vem vet vart han hann sprida sina gener innan han checkade ut. Kvinnan som motade bort Leffe såg definitivt ut att ha något med hans släkt att göra, tyckte mig ana en begynnande hårväxt på hennes överläpp.

Efter matchen och så fort min kropp tinat ska vi ner till mixed zone och intervjua spelare i ett rasandes tempo. Sen skicka hem till morgonsändningarna och försöka sova en timme eller två innan vi ska upp till flyget mitt i natten.

Heja Sverige!

Jag reser med en GPS

Jag bor i en sal. Jo det är sant. En stor sal på ett hotell i Graz. Har en stor himmelsäng, kristallkrona och knarrig parkett. Känner mig som en prinsessa, minus kronan på huvudet då vill säga. Riktigt så glamouröst är det visserligen inte. Vi är här min vapendragare Patrick och jag för att bevaka landslaget. Ordningen är med andra ord återställd. Olof kunde tyvärr inte följa med, men Pierre ersätter stabilt måste jag säga och har hittills representerat Fotbollskanalen på ett värdigt sätt. Han är dessutom väldigt hjälpsam. Sådant uppskattas hos en väskbärare som jag.

När vi skulle hämta ut hyrbilen igår menade Patrick att någon GPS minsann INTE behövdes.. nej nej han är ju så vansinnigt bra på kartläsning. Nu var det faktiskt en navigator bokad och följde liksom med bilen vare sig vi ville eller ej. Nu var ju det lite tur eftersom vi kom vilse redan på hyrbilsparkeringen på flygplatsen och hamnade så småningom i ett österrikiskt industriområde. Mitt fel givetvis eftersom jag satt bakom ratten. Joråsurrusåatte. Efter att jag sedan bett Patrick dra igång GPSen och knappa in adressen kom vi rätt och rakt på det. Och hör och häpna den visade oss EXAKT samma väg som Patrick planerat att vi skulle ta från början. Lite senare på kvällen när vi jobbat färdigt och skulle ut och käka hände lite samma sak. Patrick fick vägbeskrivning från killen i repan till bra restaurang så vi promenerade iväg. Hamnade ganska så snett om jag får säga det själv. Efter att ha frågat en man på gatan om vägen vände vi och gick tillbaka och som av en slump svängde vi av på rätt gata och hamnade utanför stället i fråga. Nu var det iofs stängt, men det är en annan historia. Poängen är att Patrick tyckte att det var hans förtjänst att vi hittade rätt åter igen så nu går han runt och påstår sig va en levande GPS som inte längre behöver någon karta, han "känner" vilken riktning vi ska ta. Ska sätta hans påstådda skill på prov idag när vi ska ut till träningsarenan som vi inte har adressen till. Upp till bevis!

Vi vann

Vilken resa. Jag säger då det. Nu är den färdig och jag sitter på mitt hotellrum på ett mycket tråkigt Hilton vid flygplatsen i Oakland. Landslaget bor också här, men dom sitter nog inte på sina rum just nu. Dom är med all säkerhet ute och firar vinsten mot Svennis ikväll. Svinkallt var det. 4 tröjor under jackan plus mössa och vantar. Var ändå tvungen att ta en varm dusch nu för att tina. Men det var tryck på läktarna. Mexarna är galna. På flera ställen på parkeringen vid arenan hade fansen rullat fram kolgrillar och körde flintastek före match. Märkligt. Jag menar, man kan ju likaväl grilla hemma i trädgården före man drar till match. Det verkar liksom lite trevligare än att stå på asfalt och äta bland avgaser. Men jag ska inte lägga mig i. Det är upp till var och en.

Igår var det bjudmiddag med Lagrell och Richt och så nån stackare från Kentaro som satt och såg enormt uttråkad ut middagen igenom. Kan ju berott på att han inte hajade ett ord av vad vi sa. Stackare. Men jag hade trevligt. Svårt bara att gå från om-man-hinner-lunch-är-man-glad-stadiet till en trerätters finmiddag på en och samma kväll. Duttade mest bara i alla rätter och hade planerat mitt matintag dåligt. Hatar att lämna, särskilt när servitören ska duka bort och för tredje gången frågar om jag ätit färdigt. Men jag förstår att min mage satte stopp, den måste ju fått en chock stackaren.

Intervjufix var min uppgift under dagens match. Stod länge och väntade på att få kontakt med mexarnas presschef. En trevlig man som luktade starkt av någon slags mexikansk herrparfym. En kindpuss senare, det är ju liksom så man hälsar där borta, så doftade även jag rakvatten. Hoppas ingen kände. Vi ville ju gärna ha Svennis i en direktintervju efter match, men det gick ju inte såklart. Backe däremot ställde gärna upp trots förlust. Schysst! Det är i sådana lägen man känner att det är värt att jobba resten av kvällen med mansdoft på kinden ;-)

Nu har jag packat och ska dra vidare till New York. Olof bokade ett spa-hotell. Kan sitta som en smäck nu faktiskt. Ska dit och försöka återhämta mig samt synka upp hjärnhalvorna. Dom förlorade förmågan att kommunicera tidigare idag. Tur då att det här var sista arbetsdagen. Kände mig totalt handlingsförlamad under hela matchen. Fattar inte varför. Huvudet har väl helt enkelt varit en aning överbelastat under dessa veckor å nu stängdes allt av. Herregud, jag ser en stor grå betongvägg närma sig i en rasande fart. Ska åka hem och kompa ut... ja så får det bli men först östkust!