Paracetamol

Jag bor i ett rum där det är högre upp till tak än vad rummet är brett. Min resväska måste stå framför dörren för att jag ska kunna få plats. Skorna måste ställas på led efter varandra för att jag ska kunna öppna dörren till badrummet... jo det är sant! I mitt rum finns två sängar och två sängbord. Problemet är bara att endast ett av dem får plats där det är tänkt att ett sängbord ska stå, alltså bredvid sängen. Det andra har dom valt att ställa nere vid fotändan mittemot garderoben. Det är med andra ord bara ivägen. Inuti garderoben står ett kylskåp som låter som ett helt kärnkraftverk. Nu vet inte jag hur eller ens OM ett sådant låter, men ifall det gör ljud ifrån sig kan jag tänka mig att det låter precis som det här kylskåpet. Dödade förresten en spindel stor som en femkrona på min toalett imorse. Undra om hans familj bor kvar? Igår satt jag och Maud och jobbade i mitt rum. Vi ställde ihop sängborden mellan sängarna och ställde datorn på och satt som två ostbågar böjda över den primitiva redigeringslösningen och klippte inslag. Lite senare fick jag veta att mitt ryggskott inte var värt ett endaste öre för reportaget sändes aldrig. Tydligen körde Foppa nån akut pressträff om sin fot. Halvbra tajming.
Annars är det ganska fräscht Hotel Pytloun. Renoverat 2007, bara en sån sak. Maudan bor i rummet ovanför mig. Tror hon möblerade om i sitt rum sent igår kväll, men jag är inte säker.

Det är med risk för sitt eget liv man sätter sig i bilen och åker på skidlandslagets pressträffar i Liberec. Sladdade upp för berget med en framhjulsdriven Peugeot 307:a utan snökjedjor idag. Taktiken för att inte köra fast var att inte under några som helst omständigheter stanna på vägen. Vi bestämde att vi skulle hålla en jämn och ganska hög hastighet och försöka parera eventuella hinder så gott det gick. Lösa barn och skidåkare på väg till liften fick helt enkelt skylla sig själva. Maudan fokuserad bakom ratten och jag knappade på GPS:en i passagerarsätet. Kändes lite som om hon var Nasser Al-Attiyah och jag Tina Thörner på stolen bredvid. Skillnaden var egentligen bara att underlaget var vitt och kallt istället för brunt och varmt. Jäklar vad det gick. Och inte en enda gång stannade vi. Inte ens när vi såg Expressens medarbetare fastkörda i en snödriva bromsade vi för att hjälpa utan blåste vidare och förbi. Kan tyckas egoistiskt, men man måste välja.. äta eller ätas. Det har Olof lärt mig.

Alla dessa minusgrader har tvingat min kropp att ge vika. Har ju frusit ett tag nu och måste inse att jag inte kan skylla på tjeckiska flygbolag eller minusgrader längre. Trodde jag hade duckat för alla feberbakterier hemma i Lich men dom har tydligen bara legat på lur och väntat på rätt tillfälle att attackera. Man får ju lov att säga att dom vet vad dom pysslar med för att tvinga ner mig i brygga nu när jag ska spendera två veckor utomhus i minusgrader är ju genialt. Det finns ju inte en chans för mig att brottas tillbaka... det är bara att kapitulera. Fast jag har ett äss i skjortärmen. Ett storpack Alvedon! Så nu blir det två åt gången var fjärde timma så man åtminstone inte känner att man är sjuk. Tävlingarna börjar ju liksom imorgon och nu ska det filmas längdskidåkare om det så är det sista jag gör!


Två tomtar mycket tveksamt inställda till nederbörd som letar sig in under jackan och ner längs ryggraden.


Vägen upp till "Camp Gunde" är täckt av is och ett tjockt lager snö. Maudan har vinterbilsrattning i blodet. Hon är från Östersund.


Det är halt i Liberec. Dagge från Sveriges Radio sitter i bilen och styr medan hans adept Marlow samt bisittare Torgny Mogren får springa bak och putta på tillsammans med Esk och Jansson från DN. En härlig syn!