Nu har jag frusit i exakt 14 timmar. Jag borde anat vad som väntade när jag klev in i den frysbox Czech Airlines kallar flygplan imorse. Plågsamt kall luft drog runt där inne under hela flygningen till Tjeckien i morse. I Prag låg det snö och mer föll från himlen när vi landade. Och snölandskapet blev tydligare ju närmare vi kom Liberec. När jag steg ur bilen på pressparkeringen utanför mediecentret vid arenan möttes mina Converse av en slaskig snömatta som dränkte dom små fossingarna ungefär upp till vristen. Jodå, jag reste i tygskor! Skyller allt på Maud som surrade om vår och solsken och grönska och värme och mellaneuropeisk temperatur och allt vad det brukar va i Tjeckien så här års. Gick rakt i den fällan och snörade sneakers på fötterna utan att ana oråd. Nu har jag ju inte förlorat allt vad vett heter, jag har ju packat ner världens största och tjockaste Sorel-kängor som får ett par dubbdäck till en traktor att se tunna ut. Bytte snart dojor ska tilläggas och med det kom även en ny gångstil. Jag liksom marscherar fram i dessa enorma skodon eftersom dom inte ger utrymme för mina vrister att böja på sig så närmaste rörliga led blir därför knäet. Måste se vansinnigt knäppt ut och jag är säker på att flera tjecker skrattade gott bakom min rygg idag när jag sjönk rakt ner i en snödriva och fick panik när jag kände att pjäx-asen till kängor var på väg att låsas fast i snön. Jag förstår inte folk som vill bo i ett klimat som det här där man tvingas bära bly runt fötterna året runt. Jag befinner mig inte i mitt rätta element. Det är för lite sol, värme och sandstrand här. Solen gillar mig och jag den så att säga. Det finns en skön kemi oss emellan och vi trivs i varandras sällskap.
Kängorna fick bekänna färg idag efter att vi hälsat på uppe på berget där Gundes landslag bor. När vi skulle köra därifrån och uppför en liten liten backe tappade vi fästet och slirade loss och kom inte alls upp för backen som vi velat. Jag hoppade ut för att putta på bilen samtidigt som Maudan skulle gasa. Det var då han dök upp. Som från ingenstans kom han fram vår man i nöden, Gunde! Han placerade sig rutinerat på ena sidan av bilen och satte handflatorna i ett säkert grepp på bakluckan och gav tecken till Maud att gasa. Jag tänkte att nu jäklar ska jag visa Gunde att jag minsann är något att räkna med i detta otippade styrketest! Maud gasade och jag samlade kraft. Problemet var bara att jag mest fick kämpa med att parera vindrutetorkaren på bakrutan som Maudan av någon anledning satt igång inne i bilen. Detta eftersom jag placerade mina händer rakt på rutan istället för längre ner så som Gunde gjort. Upp kom vi i vilket fall, men jag undrar om jag bidrog något i det bilputtsracet. Tyckte mest bara att jag sprang uppförs. Men jag sprang ändå bredvid Gunde Svan och bara det måste ju räknas som en bedrift!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar