En dag på längdskidjobbet

Mixed zone strax efter svenskarnas målgång idag. Svt intervjuar och tar lång tid på sig. I det här läget har vi sju minuter på oss att synka grabbarna och springa till bussen som ska ta oss från arenan och tillbaka till mediecentret. Den går liksom bara en gång i timmen. När det äntligen blev vår tur och Maud frågat färdigt var det exakt 1.30 kvar till avgång så vi började småspringa mot utgången. Men med två cementblock fastklämda på fötterna är det inte helt lätt att parera hala ytor och helt plötsligt låg jag ner på mycket hård och ojämn isgata. Föll framåt givetvis och blev liksom sittande på knä framåtlutad. En superstressad man dök upp från ingenstans och började dra jävligt hårt i min arm rakt upp precis som om det var bråttom att få upp mig från marken. Jo men visst du kan likaväl dra armen ur led på mig också nu när benen ändå pajat! Kan ha varit han som hade ansvaret för att sanda den delen av vägen. Han ville säkert röja bevismaterialet innan överordnad såg vad som hänt. Tomas Ledin skulle lätt kunna skriva en reklamlåt med mina knän som inspirationskälla. Kan man skylla allt på SVT?

Det här är Mauds ackreditering. Det är ett halsband med en slags identifikationsbricka som är som ett bevis för att man har tillstånd att få jobba på olika evenemang. Det är strongt av Maudan att låta mig fota av den och publicera, men hon gör det inte förgäves. Gunde tog tag i hennes bricka idag och sa lite kaxigt "Hörru där var du inte till din fördel". Det är faktiskt vansinnigt roligt och det inser Maudan också. Inte för att hon kan rå för att det hon ser ut som hon har två hål rakt in i ansiktet istället för en näsa och att killen som utfärdade ackrediteringen inte förvarnade innan han tog bilden och att han faktiskt tyckte resultatet var bra förutom att "den kanske var lite gul" och därför vägrade låta henne ta en ny. Om jag säger så här med dom kontakterna Maud har i skidbranschen har jag ju svårt att tro att den killen jobbar kvar som ackrediterare på nästa skid-vm. 

Jag vet att man känner igen finnar på följande sätt: dom bär kniv, dricker vodka och badar alltid bastu. Kan lägga till en punkt på den listan. Dom skäms inte för att tömma blåsan i en snöhög utanför en restaurang vid ett mediecenter under ett skid-vm i Tjeckien. Ungefär precis det jag vill se när jag äter min lunch!

Det blir inte mycket hottare än så här i Liberec. Gatorna är tomma som om det vore utegångsförbud kvällstid. Kanske borde vara det också. På en del bakgator hänger ungdomar inte äldre än femton i klungor och skickar runt petflaskor med suspekt innehåll. Det finns polisbilar i varje gathörn, men det känns inte tryggare för det. Vi vågade oss ut från hotellrummet ikväll. Blev rekommenderade restaurang Millenium som skulle va ett lite finare ställe med tjeckiskt mått mätt. Maten va ok men resten kunde väl kvitta. Det är så sjukt deprimerande att vara här. Tänk folket som bor här alltid! Dom ser ju inte jätteroade ut precis. Det finns ju absolut INGENTING att göra här. Jo, jag ljög. Har sett en bowlinghall i stan. Ska spöa Maudan där i en match nån kväll.

Tjeckisk potatis-soppa. Ska jag vara brutalt ärlig och äcklig så ser det ut som någon med vinterkräksjukan saknat hink och istället gjort sitt i en fralla.

Personalen på Hotel Pytloun: Vi sätter tv:n i taket istället för på väggen, ja vi gört!

På hemligt uppdrag

Jag kan inte skriva om vad vi har gjort idag. Man kan endast gissa sig till det med hjälp av bilderna här nedan. Det enda jag kan avslöja är att vi hängt och dinglat i varsin stol 15 meter över marken och att jag fick ett skamligt förslag av en tävlingsledare i vitt hår som jag avböjde vänligt men bestämt. Anledningen till detta hemlighetsmakeri är att konkurrenten har spioner överallt och att vi följer ett spår inom en viss skidsport som vi inte ska avslöja förrän på söndag.

Paracetamol

Jag bor i ett rum där det är högre upp till tak än vad rummet är brett. Min resväska måste stå framför dörren för att jag ska kunna få plats. Skorna måste ställas på led efter varandra för att jag ska kunna öppna dörren till badrummet... jo det är sant! I mitt rum finns två sängar och två sängbord. Problemet är bara att endast ett av dem får plats där det är tänkt att ett sängbord ska stå, alltså bredvid sängen. Det andra har dom valt att ställa nere vid fotändan mittemot garderoben. Det är med andra ord bara ivägen. Inuti garderoben står ett kylskåp som låter som ett helt kärnkraftverk. Nu vet inte jag hur eller ens OM ett sådant låter, men ifall det gör ljud ifrån sig kan jag tänka mig att det låter precis som det här kylskåpet. Dödade förresten en spindel stor som en femkrona på min toalett imorse. Undra om hans familj bor kvar? Igår satt jag och Maud och jobbade i mitt rum. Vi ställde ihop sängborden mellan sängarna och ställde datorn på och satt som två ostbågar böjda över den primitiva redigeringslösningen och klippte inslag. Lite senare fick jag veta att mitt ryggskott inte var värt ett endaste öre för reportaget sändes aldrig. Tydligen körde Foppa nån akut pressträff om sin fot. Halvbra tajming.
Annars är det ganska fräscht Hotel Pytloun. Renoverat 2007, bara en sån sak. Maudan bor i rummet ovanför mig. Tror hon möblerade om i sitt rum sent igår kväll, men jag är inte säker.

Det är med risk för sitt eget liv man sätter sig i bilen och åker på skidlandslagets pressträffar i Liberec. Sladdade upp för berget med en framhjulsdriven Peugeot 307:a utan snökjedjor idag. Taktiken för att inte köra fast var att inte under några som helst omständigheter stanna på vägen. Vi bestämde att vi skulle hålla en jämn och ganska hög hastighet och försöka parera eventuella hinder så gott det gick. Lösa barn och skidåkare på väg till liften fick helt enkelt skylla sig själva. Maudan fokuserad bakom ratten och jag knappade på GPS:en i passagerarsätet. Kändes lite som om hon var Nasser Al-Attiyah och jag Tina Thörner på stolen bredvid. Skillnaden var egentligen bara att underlaget var vitt och kallt istället för brunt och varmt. Jäklar vad det gick. Och inte en enda gång stannade vi. Inte ens när vi såg Expressens medarbetare fastkörda i en snödriva bromsade vi för att hjälpa utan blåste vidare och förbi. Kan tyckas egoistiskt, men man måste välja.. äta eller ätas. Det har Olof lärt mig.

Alla dessa minusgrader har tvingat min kropp att ge vika. Har ju frusit ett tag nu och måste inse att jag inte kan skylla på tjeckiska flygbolag eller minusgrader längre. Trodde jag hade duckat för alla feberbakterier hemma i Lich men dom har tydligen bara legat på lur och väntat på rätt tillfälle att attackera. Man får ju lov att säga att dom vet vad dom pysslar med för att tvinga ner mig i brygga nu när jag ska spendera två veckor utomhus i minusgrader är ju genialt. Det finns ju inte en chans för mig att brottas tillbaka... det är bara att kapitulera. Fast jag har ett äss i skjortärmen. Ett storpack Alvedon! Så nu blir det två åt gången var fjärde timma så man åtminstone inte känner att man är sjuk. Tävlingarna börjar ju liksom imorgon och nu ska det filmas längdskidåkare om det så är det sista jag gör!


Två tomtar mycket tveksamt inställda till nederbörd som letar sig in under jackan och ner längs ryggraden.


Vägen upp till "Camp Gunde" är täckt av is och ett tjockt lager snö. Maudan har vinterbilsrattning i blodet. Hon är från Östersund.


Det är halt i Liberec. Dagge från Sveriges Radio sitter i bilen och styr medan hans adept Marlow samt bisittare Torgny Mogren får springa bak och putta på tillsammans med Esk och Jansson från DN. En härlig syn!

Vem behöver snökjedjor när det finns en Gunde Svan

Nu har jag frusit i exakt 14 timmar. Jag borde anat vad som väntade när jag klev in i den frysbox Czech Airlines kallar flygplan imorse. Plågsamt kall luft drog runt där inne under hela flygningen till Tjeckien i morse. I Prag låg det snö och mer föll från himlen när vi landade. Och snölandskapet blev tydligare ju närmare vi kom Liberec. När jag steg ur bilen på pressparkeringen utanför mediecentret vid arenan möttes mina Converse av en slaskig snömatta som dränkte dom små fossingarna ungefär upp till vristen. Jodå, jag reste i tygskor! Skyller allt på Maud som surrade om vår och solsken och grönska och värme och mellaneuropeisk temperatur och allt vad det brukar va i Tjeckien så här års. Gick rakt i den fällan och snörade sneakers på fötterna utan att ana oråd. Nu har jag ju inte förlorat allt vad vett heter, jag har ju packat ner världens största och tjockaste Sorel-kängor som får ett par dubbdäck till en traktor att se tunna ut. Bytte snart dojor ska tilläggas och med det kom även en ny gångstil. Jag liksom marscherar fram i dessa enorma skodon eftersom dom inte ger utrymme för mina vrister att böja på sig så närmaste rörliga led blir därför knäet. Måste se vansinnigt knäppt ut och jag är säker på att flera tjecker skrattade gott bakom min rygg idag när jag sjönk rakt ner i en snödriva och fick panik när jag kände att pjäx-asen till kängor var på väg att låsas fast i snön. Jag förstår inte folk som vill bo i ett klimat som det här där man tvingas bära bly runt fötterna året runt. Jag befinner mig inte i mitt rätta element. Det är för lite sol, värme och sandstrand här. Solen gillar mig och jag den så att säga. Det finns en skön kemi oss emellan och vi trivs i varandras sällskap.

Kängorna fick bekänna färg idag efter att vi hälsat på uppe på berget där Gundes landslag bor. När vi skulle köra därifrån och uppför en liten liten backe tappade vi fästet och slirade loss och kom inte alls upp för backen som vi velat. Jag hoppade ut för att putta på bilen samtidigt som Maudan skulle gasa. Det var då han dök upp. Som från ingenstans kom han fram vår man i nöden, Gunde! Han placerade sig rutinerat på ena sidan av bilen och satte handflatorna i ett säkert grepp på bakluckan och gav tecken till Maud att gasa. Jag tänkte att nu jäklar ska jag visa Gunde att jag minsann är något att räkna med i detta otippade styrketest! Maud gasade och jag samlade kraft. Problemet var bara att jag mest fick kämpa med att parera vindrutetorkaren på bakrutan som Maudan av någon anledning satt igång inne i bilen. Detta eftersom jag placerade mina händer rakt på rutan istället för längre ner så som Gunde gjort. Upp kom vi i vilket fall, men jag undrar om jag bidrog något i det bilputtsracet. Tyckte mest bara att jag sprang uppförs. Men jag sprang ändå bredvid Gunde Svan och bara det måste ju räknas som en bedrift!

Jag har blivit attackerad

Jag måste bara få lov att säga att det är tamejfan helt oacceptabelt att slänga fram armhålor i ansiktet på folk som sitter och jobbar som små stressade illrar i ett mediarum om det nu är så att man väljer att INTE använda deo! Tycker iofs att man överhuvudtaget ska försöka undvika att exponera kroppsdelar för folk man inte känner, men just det här måste ju vara förbjudet. Ja det var jag som drabbades och det är fasen inte schysst någonstans. En illaluktande servitör som plockar bort vattenflaskor och kaffekoppar tar sig friheten att tvinga på folk sin kroppslukt. Hur ska jag kunna producera något vettigt härifrån nu? Jösses, har folk tappat allt vad luktsinne heter i det här landet.. dom har väl rökt bort det såklart. För alla er som tror vi sitter som kungligheter när vi jobbar och att det doftar ros i mediavärlden, glöm det!

Så nu fick jag avreagera mig lite, tack!

Länderspiel

Har långkalsong, tre tröjor, UGG´s på fötterna, mössa, vantar och en halsduk lika lång som Olof Lundh virad tre varv runt mig men fryser ändå som en naken indian i en isvak. Hur kan man välja att installera plåtstolar på en utomhusarena i ett vinterland som detta?? Fick spänna loss luvan från jackan och försöka dra ut den för att täcka hela sitsen så jag kunde sitta någorlunda varmt. Jag får liksom inte filma matchen. Vi har inte rättigheter till det. SVT-Leffe tjuvade, snodde en foto-väst för stillbildsplåtisar och smet ut och ställde sig bakom målet. Han blev bortföst efter fem spelade minuter. Skulle aldrig våga. Hitler är ju för fasen född i det här landet! Vem vet vart han hann sprida sina gener innan han checkade ut. Kvinnan som motade bort Leffe såg definitivt ut att ha något med hans släkt att göra, tyckte mig ana en begynnande hårväxt på hennes överläpp.

Efter matchen och så fort min kropp tinat ska vi ner till mixed zone och intervjua spelare i ett rasandes tempo. Sen skicka hem till morgonsändningarna och försöka sova en timme eller två innan vi ska upp till flyget mitt i natten.

Heja Sverige!

Jag reser med en GPS

Jag bor i en sal. Jo det är sant. En stor sal på ett hotell i Graz. Har en stor himmelsäng, kristallkrona och knarrig parkett. Känner mig som en prinsessa, minus kronan på huvudet då vill säga. Riktigt så glamouröst är det visserligen inte. Vi är här min vapendragare Patrick och jag för att bevaka landslaget. Ordningen är med andra ord återställd. Olof kunde tyvärr inte följa med, men Pierre ersätter stabilt måste jag säga och har hittills representerat Fotbollskanalen på ett värdigt sätt. Han är dessutom väldigt hjälpsam. Sådant uppskattas hos en väskbärare som jag.

När vi skulle hämta ut hyrbilen igår menade Patrick att någon GPS minsann INTE behövdes.. nej nej han är ju så vansinnigt bra på kartläsning. Nu var det faktiskt en navigator bokad och följde liksom med bilen vare sig vi ville eller ej. Nu var ju det lite tur eftersom vi kom vilse redan på hyrbilsparkeringen på flygplatsen och hamnade så småningom i ett österrikiskt industriområde. Mitt fel givetvis eftersom jag satt bakom ratten. Joråsurrusåatte. Efter att jag sedan bett Patrick dra igång GPSen och knappa in adressen kom vi rätt och rakt på det. Och hör och häpna den visade oss EXAKT samma väg som Patrick planerat att vi skulle ta från början. Lite senare på kvällen när vi jobbat färdigt och skulle ut och käka hände lite samma sak. Patrick fick vägbeskrivning från killen i repan till bra restaurang så vi promenerade iväg. Hamnade ganska så snett om jag får säga det själv. Efter att ha frågat en man på gatan om vägen vände vi och gick tillbaka och som av en slump svängde vi av på rätt gata och hamnade utanför stället i fråga. Nu var det iofs stängt, men det är en annan historia. Poängen är att Patrick tyckte att det var hans förtjänst att vi hittade rätt åter igen så nu går han runt och påstår sig va en levande GPS som inte längre behöver någon karta, han "känner" vilken riktning vi ska ta. Ska sätta hans påstådda skill på prov idag när vi ska ut till träningsarenan som vi inte har adressen till. Upp till bevis!