Turistar som vanligt genom fönstret i baksätet på nån taxi. Det är fint här. Mycket gamla fina byggnader och vatten och sånt.. å så asien som ligger mitt över det redan nämnda vattnet. Alltså bara typ en ölandsbro bort ligger en helt annan världsdel, coolt.
Det var mycket turkisk press på träningen idag. Många som skulle fram och fråga om diverse, typ, "kan du peka ut vem Kennedy är?", "Varför tränar dom på den här anläggningen och inte på matcharenan?" och "Kan jag filma dig lite när du filmar?" Öhh.. va? "Jo filma lite så filmar jag dig!" Vad gör dom reportage om egentligen, sveriges landslag i fotboll eller sveriges tv-team på plats? Helt plötsligt kommer en lokal reporter fram och frågar hur Isaksson tänker i sitt beslut och om han verkligen har bestämt sig för att stanna i City. Vaddå, ska JAG svara på det?? Varför inte fråga min SVT kollega och fotograf Uffe som står 10 centimeter härifrån? Om man nu ska gå på fotograferna i sällskapet menar jag. Sitter ju massor med kunnigt folk på läktaren därborta som analyserar och skriver så fingertopparna blöder om ALLT som rör det här laget, varför inte fråga dom istället? Jösses. Bästa var nog ändå när jag vid ett tillfälle brutit mig loss ifrån "gruppen" och stod bakom det ena målet å filmade. Just när jag var klar och tog ner kameran kom en man i kostym och sög åt sig mitt stativ, skenade iväg och ropade "I Turkiet hjälper vi varandra!!" Oj, tack det var snällt men jag klarar mig själv. "Nej, det är mycket att bära på, både ryggsäck, stativ och kamera.. man jobbar faktiskt i team när man jobbar på TV! Har du ingen reporter med dig??" Ehh.. jo men han sitter därborta, i solen på läktaren och tittar på träningen.. vaddå? Mannen gav sig inte utan släpade runt stativet till andra sidan planen, ställde ner det och gick. Såg inte att han gjorde samma sak med SVT-Uffes stativ när han skulle förflytta sig ifrån en sida till en annan. Kan ganska ofta kännas liiiiiite löjligt när okända karlar ska klappa på huvudet och spänna musklerna framför mig. Vi jobbar liksom inte så i vårt team. Vi har något som kallas frihet under ansvar. Reporter sitter på läktare och betraktar och knåpar text, fotograf filmar och dokumenterar träning på eget vis utifrån vinkeln på reportaget å sedan möts dessa upp för att gemensamt göra intervjuer och sedan redigera inslag. Det är då man visar hur och att man tagit SITT ansvar, gjort SIN del av jobbet så att säga. Om jag däremellan behöver hjälp att bära, är det bara för mig att säga till så ställer dom upp, Patrick och Olof alltså... det är "team spirit".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar