Det var Petter Northug i papp!

Här är den!!!!! Pappdockan! Mysteriet är löst.. puh.. hade varit svårt att lämna Liberec utan att få veta. Fick syn på den under en middag med SVTs medarbetare på samma restaurang vi satt på när den först dök upp. Jag drog storyn för dom andra och helt plötsligt säger SVT-fotograf Tirheden att han ser någon i baren på hotellet på andra sidan gå med en pappdocka under armen. Svårt att ta på allvar såklart. Alla ställer sig och trycker näsan mot fönstret och helt plötsligt dyker den upp där borta. Ett gäng förfriskade människor har fått syn på oss och viftar med dockan mot oss. Det händer ju inte. Nästa gång den korsar vår väg är i mixed zone efter gårdagens stafett. Sms från Tirheden: "ser du pappdockan?" På storbildsskärmen visas norska lagets glädjevandring och med sig har dom.. ja precis.. PAPPDOCKAN! Det är en Petter Northug i full skala. Känns skönt att fått rett ut detta lilla mysterium som ockuperat våra hjärnor under vår tid i Liberec. Nu är man liksom redo att åka hem.



Två tjecker på ölpromenad kl 11 en fredag förmiddag. Det ska börjas i tid!

Reglerna för vad som gäller i mediacentret är tydliga. Man får varken ta med sig pistol, kniv, småhundar, eld, kameror, någon slags flaska med kork, en tänd cigarett, glass, nyårsraket, flaskor med etikett, en konstig apparat som ser ut som ett kassettband med sladd, en mugg, något som på bilden ser ut som en handgranat, men framförallt lämna boomerangen utanför!!

Finfika på gallerian


Mycket trevlig middag och barbesök med SVT förresten. Vi blåste på. Det var nödvändigt. Vet inte vad som hänt annars, för det är inte svårt att bli knäpp i den här stan. Det märker man på invånarna. Maud noterade idag att man inte måste va handikappad för att få handikapparkeringstillstånd i det här landet. Räcker tydligen med att man är tjeck. Där ser man. Snart hemresa nu, vi håller ihop och kör rakt in i kaklet som vanligt. Några timmar kvar, bara några timmar kvar till utcheck!!! 8 mil i skidspåret sen är det klart. Då lämnar jag Liberec med ett leende på läpparna och blir antagligen hundra gånger gladare när jag kommer hem, hem till ledighet och allt underbart som väntar ;-) Längtar så jag spricker snart!

Jag saknar mitt Wii

En sol!!!! Trodde inte det var sant imorse när jag klev ut på parkeringen för att vänta på Maudan och såg solen kika fram mellan de tjocka gråa moln som täckt himlen över Liberec sen vi landade här. Tänk vad glad man kan bli över en sådan enkel sak som att solen lyser och värmer. Även om det bara var för en kort stund gjorde den under för vår mentala hälsa. Blev lite deppigt när den försvann men dök upp igen strax före Lina Anderssons målgång och vi kunde konstatera att sverige tagit silver i någon slags par-sprint. Sådant gör mig glad =) Och i och med att molnen lättade litegrann fick vi se att det är en ganska fin vy ut över en massa berg runt omkring Liberec. 

Jag och Maud står i mixed zone och försöker suga åt oss så mycket vi kan av solskenet. Lyckades givetvis!

Två stekare på "finsidan" av mixed zone.

Presskonferens med silver och guldmedaljörer i dagens sprintlopp.

Maudan på täppan. Tv4 toppar listan på Sveriges bästa tv-kanaler. Tv4 Sporten levererar på hög nivå. Tv4 står högt i kurs hos tv-tittarna. Tv4-profil tar ett kliv upp. Tv4 Sporten står över fotbollsallsvenskan och byter sport med SVT. Bernhagen: "Jag är för stor för Skid-VM". Tv4 Sportens team i Liberec: "Är det här över snart?" Det finns många rubriker som passar på bilden nedan. Nä om någon inte fattat det ännu, det finns absolut INGENTING att göra i Liberec ;-)
På tal om glamourös mediabransch. Expressen är nöjd över väl vald plats i mediacentret. Utanför står en hel rad med tjeckiska baja-major frekvent besökta av nervösa skidåkare före lopp. Mysigt!

Idag efter jobbet under en middag på folktom tjeckisk restaurang såg vi en snubbe stå superstill och glo rakt in på oss i ett hotellfönster rakt över gatan. "Fasen vad obehagligt!" sa jag och lutade mig tillbaka hastigt för att undkomma killens blickar. Maudan kollade tillbaka skeptiskt och menade på att ingen levande människa i hela världen kan stå så still som den här mannen gjorde. Vad? "Jo men det är ju en pappdocka förstår du väl?" Nä vaddå är du säker? "Klart det är en pappdocka som någon ställt där för att skämta, det måste det va!" fortsatte Maud självsäkert. Jag böjde mig fram och började kolla tillbaka för att se om den verkligen var så platt som Maud sa. Jag kollade ett bra tag, Maudan lika så. Vi gav snart upp och åt vår mat istället. Helt plötsligt flämtade Maud till och gjorde tecken ut mot fönstret mitt emot. Han var borta! Men vaddå var det ingen pappdocka?? Var det en riktig människa? Eller råkade personen som bodde i det hotellrummet och som placerat pappdockan för att driva med hela Liberec befolkning smälla igen dörren lite för hårt så att pappdockan ramlade ner från fönsterkarmen? Om så var fallet varför reste han inte upp den igen? Jag menar vi satt ju ändå kvar en halvtimme för att se om dockan/den levande människan skulle dyka upp igen. Vi fick lov att gå ifrån restaurangen utan svar på någon av ovan ställda frågor. Vi kommer antagligen aldrig få veta. Det känns sådär. Är det fortfarande någon som undrar något om huruvida vi är understimulerade här borta i Liberec eller inte?

Med facit i hand skulle man tagit med sig ett tv-spel eller vad som helst så vi hade haft något att göra här om kvällarna.. jaja bara 4 dagar kvar nu och imorgon blir det tjeckisk sovmorgon! =)

Solen lyser aldrig i Liberec

Nu har jag gjort ett gym på mitt rum. Man kan få ihop ganska många övningar med hjälp av lite yta, en IKEA handduk, två 1 1/2 liters vattenflaskor och några kamerabatterier. Det här går liksom inte längre. Måste få upp lite värme nu innan blodet fryser till is i ådrorna. Jag har frusit konstant i 10 dagar nu. Stod i mixed zone under tävlingarna idag och joggade på stället i typ 10 minuter, men det hände absolut ingenting. Blir liksom inte varm oavsett vad jag gör. Pratade med systersonen Isaac förut. Han ringde igår och berättade att han fått feber. Stackars! Idag ringde han igen och berättade att han inte bara hade feber utan han hostade så han kräktes också. Fan vad avis jag blir. Inte för att jag känner för att kräkas men lite feber skulle inte skada. För om jag fick tillbaka lite feber nu skulle min kroppstemperatur antagligen återgå till normal nivå igen eftersom jag är övertygad om att den sjunkit till under 34 grader vid det här laget. Sover med dubbla duntäcken och långärmad tröja. Är det ens lagligt att ha så låg rumstemperatur på ett hotell? Det positiva är att jag numera vet exakt hur det är att bo i en igloo och har konstaterat att jag ALDRIG kommer vilja göra det.. så jag behöver inte 

ens fundera om jag någonsin kommer få en sådan fråga utan kan vänligt men bestämt säga: Nej!

Jag har en svacka, svårt att hålla humöret uppe nu.. men snart så är det hemresa och värme väntar. Längtar som tusan =)

Är det inte det ena så är det internet

Det blir ett kort inlägg idag. Se bilden ovan och jag tror dom flesta som känner mig och min rygg förstår. Anledningen till varför min dator står här på ett stengolv i en hall framför en dörr i ett hotellrum ute på den tjeckiska landsbygden är för att yoghurten var slut på frukostbuffén imorse när Maud skulle äta. Det var liksom droppen för henne. Nu 10 timmar senare sitter jag i ett nytt gigantiskt rum med fyra sängar istället för två, stora fönster åt två håll, stort bord och en hall med garderob och hur mycket plats som helst för både mig och mina väskor. Maudan har flyttat längst upp till värsta takvåningen till en 3 (!!!) rumslägenhet med kök och snetak. Hon har en dubbelsäng plus fyra sängar till och ett av rummen har hon stängt dörren till för därinne vet hon inte riktigt vad hon ska göra. Jag var inte med i morse när Maud käkade frukost, jag var heller inte med när hon begav sig till receptionen för att prata med personalen. Vet inte alls hur hon bar sig åt för att få den stackars receptionisten att uppgradera oss så in i bäng eftersom det häromdagen var fullbelagt och stört omöjligt att få större rum. Ska jag vara ärlig är det nog bäst om jag inte vet, men jag är i vilket fall oerhört tacksam! Enda kruxet med den här flytten är att det trådlösa nätverket bara funkar ute i korridoren på det här våningsplanet. Och så här då förstås. Precis innanför dörren till mitt rum har jag hittat en svag liten rackare till signal som bara når fram om datorn står med skärmen lutad mot dörren och nere på golvet. Kan inte ha den i knäet ens. Fast vem har sagt att vårt jobb är glamouröst. Har jobbat på stengolv förut. Om det är det som krävs för att jag ska slippa bo i ett rum där Nils Karlsson pyssling skulle känna sig som en jätte så kan jag köpa läget. 

SVT sprintar runt i spåren ungefär lika långt och länge som skidåkarna gör varje dag, fast utan skidor då såklart. Dom har en helt annan access på arenan än vad vi har. Dom får även stå i en lite finare del av mixed zone, den del som alla skidåkare passerar först. Ändå lyckades dom missa en viss norsk före detta skidåkningshjälte som nuförtiden är superpolare med Södergren. Men Maudan var på tå och högg direkt. Hon snappade även upp den ogjorda vinkeln på dambackhoppningen, det där hemliga reportaget vi var ute och spelade in häromdagen. Vem behöver finpass och evenemangsrättigheter. Det går att göra tv ändå. Ställningen just nu Tv4-SVT 10-0!

Shoppingäventyret fortsätter. Fåfängt jackbyte på Broberg så här halvägs in i mästerskapet. Helt rätt tänkt. Min kollega har dessutom lärt sig det tjeckiska ordet för rea. Ska bli kul att se vart det här slutar. Båda har konstaterat att vi nog i vilket fall redan nu är i behov av extra väska att packa i. Får nog bli en till vända till gallerian är jag rädd.

Ett tjeckiskt biopalats

Man vaknar ju som sagt inte och slår volter av lycka över att man är i Liberec. Finns få aktiviteter här förutom jobbet. Igår testade vi att ta varsin tjeckisk öl för att försöka framkalla något slags rus och glömma vart vi befann oss för en stund, funkade sådär. Vi blev mest trötta och gick hem. Vi har också testat att shoppa oss lyckliga. Det spårade ur totalt. Maudan fick något dimmigt i blicken och mumlade något om barnbidrag och hur hon minsann tänkte passa på att byta ut sin vintergarderob när hon ändå är i Tjeckien och bor granne med en galleria och att det faktiskt finns billiga barnkläder på Tradera om nu barnen skulle behöva nya vinteroveraller. Ikväll däremot har vi haft en 2.45 timmar lång flykt från Liberec. Vi gick på bio och såg "Benjamin Buttons otroliga liv". En fantastisk film som borde ses av alla. Den var så bra att jag faktiskt glömde vart jag var för en stund. Hörde Maudan chippa efter andan när Brad Pitt gjorde entré på motorcykel. Sådana bilder ser man sällan på gatorna här i Liberec. Vi behövde det jag och Maud. Nu känner vi oss laddade för ännu en vecka på den tjeckiska landsbygden.

Det har slutat snöa nu! Äntligen! Man kan helt plötsligt vidga sin vy, fälla ner luvan och se saker och ting på ett helt annat sätt. Såg solen idag också, fast bara en skymt bakom det som verkar vara ett oändligt molntäcke. Kanske var ett önsketänkande, eller en spotlight i SVT´s studio... hmm.. Tror jag sagt det förr men jag vill bara påminna om att jag har svårt för nederbörd. Det försvårar arbetet och bilderna blir färglösa och platta. DN-Esk hade räknat ut att det snöat 72 timmar alltså hela tiden sen vi kom hit. Men igår slutade det. Kom lite regn istället och idag har det varit uppehåll. Är tveksam till om det blir något mer vintermästerskap för min del. Tänkte gå till chefen och be att få en snöklausul inskriven i mitt kontrakt. Då kan man hänvisa till den nästa gång man hamnar i vinterlandet och boka första bästa flyg hem så snart man ser flingorna falla. Svårt att avgöra vid vilken mängd snö man ska dra gränsen dock. Imorgon säger dom att det ska komma 26 centimeter! Kan det verkligen stämma? Och om det nu gör det måste jag väl kunna hänvisa till klausulen och stanna inomhus?


Gunde skottar framför sin vallalastbil

Biobesök

Tjeckisk filmduk

Pressträff vid Gundes vallalastbil

Radiosporten valde att göra sin intervju i en snödriva

Vansinnigt snygg mössa. Virkad av Ante. Jag vill också ha!

En tjeckisk öl större än mitt huvud.. joråsurrusåatte...

En dag på längdskidjobbet

Mixed zone strax efter svenskarnas målgång idag. Svt intervjuar och tar lång tid på sig. I det här läget har vi sju minuter på oss att synka grabbarna och springa till bussen som ska ta oss från arenan och tillbaka till mediecentret. Den går liksom bara en gång i timmen. När det äntligen blev vår tur och Maud frågat färdigt var det exakt 1.30 kvar till avgång så vi började småspringa mot utgången. Men med två cementblock fastklämda på fötterna är det inte helt lätt att parera hala ytor och helt plötsligt låg jag ner på mycket hård och ojämn isgata. Föll framåt givetvis och blev liksom sittande på knä framåtlutad. En superstressad man dök upp från ingenstans och började dra jävligt hårt i min arm rakt upp precis som om det var bråttom att få upp mig från marken. Jo men visst du kan likaväl dra armen ur led på mig också nu när benen ändå pajat! Kan ha varit han som hade ansvaret för att sanda den delen av vägen. Han ville säkert röja bevismaterialet innan överordnad såg vad som hänt. Tomas Ledin skulle lätt kunna skriva en reklamlåt med mina knän som inspirationskälla. Kan man skylla allt på SVT?

Det här är Mauds ackreditering. Det är ett halsband med en slags identifikationsbricka som är som ett bevis för att man har tillstånd att få jobba på olika evenemang. Det är strongt av Maudan att låta mig fota av den och publicera, men hon gör det inte förgäves. Gunde tog tag i hennes bricka idag och sa lite kaxigt "Hörru där var du inte till din fördel". Det är faktiskt vansinnigt roligt och det inser Maudan också. Inte för att hon kan rå för att det hon ser ut som hon har två hål rakt in i ansiktet istället för en näsa och att killen som utfärdade ackrediteringen inte förvarnade innan han tog bilden och att han faktiskt tyckte resultatet var bra förutom att "den kanske var lite gul" och därför vägrade låta henne ta en ny. Om jag säger så här med dom kontakterna Maud har i skidbranschen har jag ju svårt att tro att den killen jobbar kvar som ackrediterare på nästa skid-vm. 

Jag vet att man känner igen finnar på följande sätt: dom bär kniv, dricker vodka och badar alltid bastu. Kan lägga till en punkt på den listan. Dom skäms inte för att tömma blåsan i en snöhög utanför en restaurang vid ett mediecenter under ett skid-vm i Tjeckien. Ungefär precis det jag vill se när jag äter min lunch!

Det blir inte mycket hottare än så här i Liberec. Gatorna är tomma som om det vore utegångsförbud kvällstid. Kanske borde vara det också. På en del bakgator hänger ungdomar inte äldre än femton i klungor och skickar runt petflaskor med suspekt innehåll. Det finns polisbilar i varje gathörn, men det känns inte tryggare för det. Vi vågade oss ut från hotellrummet ikväll. Blev rekommenderade restaurang Millenium som skulle va ett lite finare ställe med tjeckiskt mått mätt. Maten va ok men resten kunde väl kvitta. Det är så sjukt deprimerande att vara här. Tänk folket som bor här alltid! Dom ser ju inte jätteroade ut precis. Det finns ju absolut INGENTING att göra här. Jo, jag ljög. Har sett en bowlinghall i stan. Ska spöa Maudan där i en match nån kväll.

Tjeckisk potatis-soppa. Ska jag vara brutalt ärlig och äcklig så ser det ut som någon med vinterkräksjukan saknat hink och istället gjort sitt i en fralla.

Personalen på Hotel Pytloun: Vi sätter tv:n i taket istället för på väggen, ja vi gört!

På hemligt uppdrag

Jag kan inte skriva om vad vi har gjort idag. Man kan endast gissa sig till det med hjälp av bilderna här nedan. Det enda jag kan avslöja är att vi hängt och dinglat i varsin stol 15 meter över marken och att jag fick ett skamligt förslag av en tävlingsledare i vitt hår som jag avböjde vänligt men bestämt. Anledningen till detta hemlighetsmakeri är att konkurrenten har spioner överallt och att vi följer ett spår inom en viss skidsport som vi inte ska avslöja förrän på söndag.

Paracetamol

Jag bor i ett rum där det är högre upp till tak än vad rummet är brett. Min resväska måste stå framför dörren för att jag ska kunna få plats. Skorna måste ställas på led efter varandra för att jag ska kunna öppna dörren till badrummet... jo det är sant! I mitt rum finns två sängar och två sängbord. Problemet är bara att endast ett av dem får plats där det är tänkt att ett sängbord ska stå, alltså bredvid sängen. Det andra har dom valt att ställa nere vid fotändan mittemot garderoben. Det är med andra ord bara ivägen. Inuti garderoben står ett kylskåp som låter som ett helt kärnkraftverk. Nu vet inte jag hur eller ens OM ett sådant låter, men ifall det gör ljud ifrån sig kan jag tänka mig att det låter precis som det här kylskåpet. Dödade förresten en spindel stor som en femkrona på min toalett imorse. Undra om hans familj bor kvar? Igår satt jag och Maud och jobbade i mitt rum. Vi ställde ihop sängborden mellan sängarna och ställde datorn på och satt som två ostbågar böjda över den primitiva redigeringslösningen och klippte inslag. Lite senare fick jag veta att mitt ryggskott inte var värt ett endaste öre för reportaget sändes aldrig. Tydligen körde Foppa nån akut pressträff om sin fot. Halvbra tajming.
Annars är det ganska fräscht Hotel Pytloun. Renoverat 2007, bara en sån sak. Maudan bor i rummet ovanför mig. Tror hon möblerade om i sitt rum sent igår kväll, men jag är inte säker.

Det är med risk för sitt eget liv man sätter sig i bilen och åker på skidlandslagets pressträffar i Liberec. Sladdade upp för berget med en framhjulsdriven Peugeot 307:a utan snökjedjor idag. Taktiken för att inte köra fast var att inte under några som helst omständigheter stanna på vägen. Vi bestämde att vi skulle hålla en jämn och ganska hög hastighet och försöka parera eventuella hinder så gott det gick. Lösa barn och skidåkare på väg till liften fick helt enkelt skylla sig själva. Maudan fokuserad bakom ratten och jag knappade på GPS:en i passagerarsätet. Kändes lite som om hon var Nasser Al-Attiyah och jag Tina Thörner på stolen bredvid. Skillnaden var egentligen bara att underlaget var vitt och kallt istället för brunt och varmt. Jäklar vad det gick. Och inte en enda gång stannade vi. Inte ens när vi såg Expressens medarbetare fastkörda i en snödriva bromsade vi för att hjälpa utan blåste vidare och förbi. Kan tyckas egoistiskt, men man måste välja.. äta eller ätas. Det har Olof lärt mig.

Alla dessa minusgrader har tvingat min kropp att ge vika. Har ju frusit ett tag nu och måste inse att jag inte kan skylla på tjeckiska flygbolag eller minusgrader längre. Trodde jag hade duckat för alla feberbakterier hemma i Lich men dom har tydligen bara legat på lur och väntat på rätt tillfälle att attackera. Man får ju lov att säga att dom vet vad dom pysslar med för att tvinga ner mig i brygga nu när jag ska spendera två veckor utomhus i minusgrader är ju genialt. Det finns ju inte en chans för mig att brottas tillbaka... det är bara att kapitulera. Fast jag har ett äss i skjortärmen. Ett storpack Alvedon! Så nu blir det två åt gången var fjärde timma så man åtminstone inte känner att man är sjuk. Tävlingarna börjar ju liksom imorgon och nu ska det filmas längdskidåkare om det så är det sista jag gör!


Två tomtar mycket tveksamt inställda till nederbörd som letar sig in under jackan och ner längs ryggraden.


Vägen upp till "Camp Gunde" är täckt av is och ett tjockt lager snö. Maudan har vinterbilsrattning i blodet. Hon är från Östersund.


Det är halt i Liberec. Dagge från Sveriges Radio sitter i bilen och styr medan hans adept Marlow samt bisittare Torgny Mogren får springa bak och putta på tillsammans med Esk och Jansson från DN. En härlig syn!

Vem behöver snökjedjor när det finns en Gunde Svan

Nu har jag frusit i exakt 14 timmar. Jag borde anat vad som väntade när jag klev in i den frysbox Czech Airlines kallar flygplan imorse. Plågsamt kall luft drog runt där inne under hela flygningen till Tjeckien i morse. I Prag låg det snö och mer föll från himlen när vi landade. Och snölandskapet blev tydligare ju närmare vi kom Liberec. När jag steg ur bilen på pressparkeringen utanför mediecentret vid arenan möttes mina Converse av en slaskig snömatta som dränkte dom små fossingarna ungefär upp till vristen. Jodå, jag reste i tygskor! Skyller allt på Maud som surrade om vår och solsken och grönska och värme och mellaneuropeisk temperatur och allt vad det brukar va i Tjeckien så här års. Gick rakt i den fällan och snörade sneakers på fötterna utan att ana oråd. Nu har jag ju inte förlorat allt vad vett heter, jag har ju packat ner världens största och tjockaste Sorel-kängor som får ett par dubbdäck till en traktor att se tunna ut. Bytte snart dojor ska tilläggas och med det kom även en ny gångstil. Jag liksom marscherar fram i dessa enorma skodon eftersom dom inte ger utrymme för mina vrister att böja på sig så närmaste rörliga led blir därför knäet. Måste se vansinnigt knäppt ut och jag är säker på att flera tjecker skrattade gott bakom min rygg idag när jag sjönk rakt ner i en snödriva och fick panik när jag kände att pjäx-asen till kängor var på väg att låsas fast i snön. Jag förstår inte folk som vill bo i ett klimat som det här där man tvingas bära bly runt fötterna året runt. Jag befinner mig inte i mitt rätta element. Det är för lite sol, värme och sandstrand här. Solen gillar mig och jag den så att säga. Det finns en skön kemi oss emellan och vi trivs i varandras sällskap.

Kängorna fick bekänna färg idag efter att vi hälsat på uppe på berget där Gundes landslag bor. När vi skulle köra därifrån och uppför en liten liten backe tappade vi fästet och slirade loss och kom inte alls upp för backen som vi velat. Jag hoppade ut för att putta på bilen samtidigt som Maudan skulle gasa. Det var då han dök upp. Som från ingenstans kom han fram vår man i nöden, Gunde! Han placerade sig rutinerat på ena sidan av bilen och satte handflatorna i ett säkert grepp på bakluckan och gav tecken till Maud att gasa. Jag tänkte att nu jäklar ska jag visa Gunde att jag minsann är något att räkna med i detta otippade styrketest! Maud gasade och jag samlade kraft. Problemet var bara att jag mest fick kämpa med att parera vindrutetorkaren på bakrutan som Maudan av någon anledning satt igång inne i bilen. Detta eftersom jag placerade mina händer rakt på rutan istället för längre ner så som Gunde gjort. Upp kom vi i vilket fall, men jag undrar om jag bidrog något i det bilputtsracet. Tyckte mest bara att jag sprang uppförs. Men jag sprang ändå bredvid Gunde Svan och bara det måste ju räknas som en bedrift!

Jag har blivit attackerad

Jag måste bara få lov att säga att det är tamejfan helt oacceptabelt att slänga fram armhålor i ansiktet på folk som sitter och jobbar som små stressade illrar i ett mediarum om det nu är så att man väljer att INTE använda deo! Tycker iofs att man överhuvudtaget ska försöka undvika att exponera kroppsdelar för folk man inte känner, men just det här måste ju vara förbjudet. Ja det var jag som drabbades och det är fasen inte schysst någonstans. En illaluktande servitör som plockar bort vattenflaskor och kaffekoppar tar sig friheten att tvinga på folk sin kroppslukt. Hur ska jag kunna producera något vettigt härifrån nu? Jösses, har folk tappat allt vad luktsinne heter i det här landet.. dom har väl rökt bort det såklart. För alla er som tror vi sitter som kungligheter när vi jobbar och att det doftar ros i mediavärlden, glöm det!

Så nu fick jag avreagera mig lite, tack!

Länderspiel

Har långkalsong, tre tröjor, UGG´s på fötterna, mössa, vantar och en halsduk lika lång som Olof Lundh virad tre varv runt mig men fryser ändå som en naken indian i en isvak. Hur kan man välja att installera plåtstolar på en utomhusarena i ett vinterland som detta?? Fick spänna loss luvan från jackan och försöka dra ut den för att täcka hela sitsen så jag kunde sitta någorlunda varmt. Jag får liksom inte filma matchen. Vi har inte rättigheter till det. SVT-Leffe tjuvade, snodde en foto-väst för stillbildsplåtisar och smet ut och ställde sig bakom målet. Han blev bortföst efter fem spelade minuter. Skulle aldrig våga. Hitler är ju för fasen född i det här landet! Vem vet vart han hann sprida sina gener innan han checkade ut. Kvinnan som motade bort Leffe såg definitivt ut att ha något med hans släkt att göra, tyckte mig ana en begynnande hårväxt på hennes överläpp.

Efter matchen och så fort min kropp tinat ska vi ner till mixed zone och intervjua spelare i ett rasandes tempo. Sen skicka hem till morgonsändningarna och försöka sova en timme eller två innan vi ska upp till flyget mitt i natten.

Heja Sverige!

Jag reser med en GPS

Jag bor i en sal. Jo det är sant. En stor sal på ett hotell i Graz. Har en stor himmelsäng, kristallkrona och knarrig parkett. Känner mig som en prinsessa, minus kronan på huvudet då vill säga. Riktigt så glamouröst är det visserligen inte. Vi är här min vapendragare Patrick och jag för att bevaka landslaget. Ordningen är med andra ord återställd. Olof kunde tyvärr inte följa med, men Pierre ersätter stabilt måste jag säga och har hittills representerat Fotbollskanalen på ett värdigt sätt. Han är dessutom väldigt hjälpsam. Sådant uppskattas hos en väskbärare som jag.

När vi skulle hämta ut hyrbilen igår menade Patrick att någon GPS minsann INTE behövdes.. nej nej han är ju så vansinnigt bra på kartläsning. Nu var det faktiskt en navigator bokad och följde liksom med bilen vare sig vi ville eller ej. Nu var ju det lite tur eftersom vi kom vilse redan på hyrbilsparkeringen på flygplatsen och hamnade så småningom i ett österrikiskt industriområde. Mitt fel givetvis eftersom jag satt bakom ratten. Joråsurrusåatte. Efter att jag sedan bett Patrick dra igång GPSen och knappa in adressen kom vi rätt och rakt på det. Och hör och häpna den visade oss EXAKT samma väg som Patrick planerat att vi skulle ta från början. Lite senare på kvällen när vi jobbat färdigt och skulle ut och käka hände lite samma sak. Patrick fick vägbeskrivning från killen i repan till bra restaurang så vi promenerade iväg. Hamnade ganska så snett om jag får säga det själv. Efter att ha frågat en man på gatan om vägen vände vi och gick tillbaka och som av en slump svängde vi av på rätt gata och hamnade utanför stället i fråga. Nu var det iofs stängt, men det är en annan historia. Poängen är att Patrick tyckte att det var hans förtjänst att vi hittade rätt åter igen så nu går han runt och påstår sig va en levande GPS som inte längre behöver någon karta, han "känner" vilken riktning vi ska ta. Ska sätta hans påstådda skill på prov idag när vi ska ut till träningsarenan som vi inte har adressen till. Upp till bevis!