Svår resa till arenan idag. Chaffisen gapade ut något på kinesiska och gjorde teckenspråk... lustigt förresten hur dom hela tiden höjer rösten när dom märker att man inte förstår vad dom säger. Precis som om man helt plötsligt började fatta kinesiska bara för att han höjer sin röst med ett par decibel?? Hur som helst.. han slog händerna emot varandra samtidigt som ett fräsande ljud kom ur hans mun.. och så pekade han åt den riktningen vi brukar åka åt. Gissar att det skett en trafikolycka där och att han skulle ta en annan väg.. blir ju inte förvånad isåfall..så som dom kör. Han gasade på och vi hamnade på nån bakväg så att säga, genom industriområden och förbi något som liknade ett kärnkraftverk. Ett område var fullt av stora fält där det odlades diverse grönsaker. Här och där stod små hus gjorda av vindskydd som liksom såg ut som de bara stod lutade mot varandra. Funkar väl som vägg det oxå. Skönt sätt dom hade isolerat på, bara kastat på tygstycken över lite kors och tvärs, effektivt... säker.. Hade gissat att det var nått slags kolonilott-område. Tills jag såg tvättlinor och badbaljor utanför "husen". Misstänker att det var människorna som odlade grönsakernas hem..
Hemresan var ett oxå ett äventyr..fast på ett annat sätt. Det gick ganska fort om man säger. Jag höll krampaktigt fast i krockgallret som skiljer fram- ifrån baksäte. Den taxistyraren verkade vara en sån där som måste sätta rekord varje gång han kör samma sträcka. Han maxade på 110 mitt i city. På väg fram emot korsningarna undrade man i vilket ögonblick han skulle börja bromsa. Det är lixom läskigt att åka bil i det här landet i hastigheter under 50 km/h. I dubbla farten börjar vi snacka en helt annan rädsla.. en sån där som man känner när man misstänker att min sista stund KAN vara kommen. Men det gick bra och han tog oss till hotellet på imponerande 25 minuter, en väg som brukar ta upp emot 40!
Hann precis in på hotellets restaurang före stängning.. (numera vårt stamhak) och beställde lite mat. Efteråt bad jag en av servitriserna att komma med notan. Informerade henne även om att vi ville ha varsin nota. Hon bokstavligen sprang iväg för att hämta sin kollega. Efter 10 minuter kom hon tebax och sa följande: "You killed me, I want check, sorry for wait" sen kutade hon vidare ut i köket igen. Svårt att hålla sig för skratt i det läget. Tobbe var helt övertygad om att det var något hon hört på tv. Men man kan väl inte bara säga en engelsk fras bara för att man hört det på tv? Å andra sidan sa hisspojken "good morning" när vi några minuter senare skulle ta hissen upp till 21:an, å då var klockan exakt 23.35..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar