I vanliga fall brukar jag inte blogga. Det är lixom inte min grej… men jag tror att det kommer en stund i var mans liv när det inte längre går att undvika. Måste för könstydlighetens skull bara klargöra att jag med ”var mans liv” inte menar att jag är av det manliga könet utan hänvisar snarare till människan, homo sapiens. Då fortsätter jag:
En del av all den stora massa av information, intryck och erfarenheter man proppas full av under en livstid måste ju på något sätt ut igen. Färdigbearbetad? Kanske.. men det är inte det viktiga. Det viktiga är att man lärt sig något utav det. Mycket av det man upplever under en livstid kan verka onödigt i just den stunden det sker, men med facit i hand (för att använda en gammal beprövad!!) så undrar jag om inte ALLA erfarenheter (å då räknar jag både krossade hjärtan och fylleslag med efterföljande ångestattacker) ändå leder till att man formas som person. En bra eller dålig sådan kan givetvis diskuteras, det är väl upp till betraktaren (eller föräldern!!) men en personlighet hyvlas så sakta fram och blir (som i det här fallet) JAG =) Så håll till godo!
Kram Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar