Master Snoozer

Åsa är hemma!! Eller det är åtminstone vad jag tror. Hon ringde igår, ifrån Norrköping (om jag nu minns mina riktnummer rätt) Åsa och bor egentligen i Dubai. Men har sina rötter i nån slags förort till Kolmården där dom har en korvkiosk och.... a nä det är väl det som finns där typ. Åsa och jag gick en gemensam kurs i resekunskap och IATA i Falun för tre år sedan. Eftersom Åsa är ifrån Norrköping pratar hon roligt.

Åsa bodde i en stor tvåa i Bojsenburg, ett lite halvskumt medelklassens bostadområde i Falun. Lägenheten låg på nedre botten i långa röda tvåvåningshus med rökig uteplats. Jag fick ett hörn i Åsas gigantiska vardagsrum och några galgar i hennes stora klädkammare. Jag fick även en hylla i kyl- och badrumsskåp. Åsa hade eget rum. Hon sov alltid länge och jag gick oftast upp tidigt. Kan också bero på att Åsa är mäster-snoozaren och att hennes väckarklocka lätt som kyrkklockorna i Notre Dame. Gick liksom inte somna om när den satt igång. Fast Åsa kunde ju såklart =) Åsa duschade gärna i 20 minuter medan jag var klar på 2. Jag tränade ofta men det gillade inte Åsa att göra. Hon drack mycket kaffe och rökte ännu mer. Åsa drack surt vitt vin och jag dyrt spanskt rött. Hon gillade sin dator men laddade gärna ner konstig musik på min.

En dag kom Åsa och jag på att vi hade ett gemensamt intresse, utförsåkning! =) vi bestämde oss en lördagförmiddag för att göra en utflykt till Romme Alpin i Borlänge. När vi kom till parkeringen såg vi hur alla coola ungdomar swischade världsvant ner för de branta backarna med dyr utrustning och de senaste skidkläderna. Jag och åsa satt länge kvar i bilen. Ingen av oss sa någonting. Jag nämnde till slut något om en känning i ryggen, en arbetsskada som gjorde sig påmind. Åsa påpekade att vädret kanske inte var det bästa för den där optimala åkning den dagen. Vi satt en stund till och kollade upp i backarna. Sen kom en bil till och parkerade bredvid oss, en olustig känsla infann sig så vi klev ur bilen och började gå mot uthyrningsstället. Fick på oss utrustningen och begav oss till barnbacken, det var bäst att ta ett provåk där först för att känna lite på skidorna… hmm.. jag susade faktiskt ner ganska omgående men Åsa som vurpade i ett tidigt stadie av den knappt lutande backen fick en låsning och vägrade flytta på sig. Till slut kom hon ner och vi stakade oss vidare till ankarliften som tog oss upp på det höga berget med en massa svåra backar att välja på. Till slut fick vi kläm och kom ihåg hur man faktiskt gör när man svänger och åker slalom. Eller i vilket fall jag. Åsa i vit dunjacka som hennes mamma skickat till henne såg ut som en maräng där hon susade ner i en rasande fart. Som en Barbie med luvan uppfälld då det var kallt om öronen och hon vägrade använda mössa. Förstod aldrig riktigt hur hon alltid kunde komma före mig ner när jag alltid var den som stack iväg först. Det blev tydligt när hon vid ett tillfälle körde om mig och jag fick se och känna av hennes okontrollerade åkning på nära håll genom den ångest som tom präglade ångan som kom ut ur hennes mun (där det vanligtvis brukar komma ut cigarettrök). Och med ett nervöst ooooiiiiiiiiiiiiiihhhhhh störtar förbi mig utan att röra benen en centimeter åt ena eller andra hållet. Hon åkte ju för fan störtlopp ner för varenda backe!! För att få stopp på skidorna tog hon sikte på de små vallarna av snö som går utmed backens kant. Då blev det tvärstopp! Då skrattade jag faktiskt åt Åsa, tror aldrig jag skrattat så mycket som jag gjorde den dagen. Hade mer träningsvärk i magmusklerna än i lår och rumpa.. ha ha, vilken upplevelse! Tack Åsa!! Du har förlängt mitt liv med ett antal år =)